Aftonbladet – 2 november 1861, sida 2

UL TI TIRSIVISVN, ua Ildil UR VAl dlllltly leSLaTt IUCU större möda, har fortplantat växten medelst rotskott och afläggare. — Från Marstrand skrifves till Göteborgsposten: Bland det stora antal badgäster, som detta år vistats i Marstrand, för att i dess friska luft och salta vågor få sin helsa dels åter och dels stärkt, hitkom under Augusti månad en un blomstrande tärna, fröken Carolina Johanna Ad!erereutz från Helsingfors. Hennes förhoppninsar voro då, att med förbättrad helsa snart tillsammans med de öfriga flyttfoglarne få resa till sitt land i öster, der många kära anförvandter och vänner med längtan räknade dagarne till hennes återkomst. Så var dock icke skrifvet i idets bok; ty efter några veckors vistande härstädes nedlades hon på sjuksängen af en svår fus, som våldsamt medtog hennes kraf tt ilbud gick då till Finland, som hade tif! ljd att några dagar derefter hennes trolofvade stod vid hennes sida. Hastigt började lifskraften då att blifva tyngsta delen i vågskålen; men snart förändrades detta hoppfulla förhållande: den sköna stjernan gick åter in i moln, och alla täkarekonstens försök förmådde icke. att segra äfver mannen med lian. Stilla och lugnt såg homsin sista afton: skymma : och sntade sina dagar den 20 Oktober, sörjd och saknad af många, äfven i detta lilla samhälle. Fredagen den 25 jordfästades hon i härvarande kyrka med mycken högtidlighet. Till sitt sista hvilorum bars hon af stadens unga herrar och i sorgtåget gingo stadens äldre och yngre damer, samt nästan alla härvarande såväl militära som civila embetsmän. Vid framkomsten till kyrkan uppstämdes från orgeln en gt PN af Beethoven, hvarefter en imponerande kantat sjöngs af damer och herrar. — Altaret var högtidligt klädt med lefvande växter. I dess fond såg man skyddsengeln sträcka sin hand mot den af blommor och guirlander rikt garnerade katafalken; omkring engeln voro ljus anbragta i en bågform, hvars lågor liknade en stjernkrans. Vid dess fot såg man sinnebilderna af tron, hoppet och kärleken. — Efter jordfästningen nedsattes hon i sin graf, sida vid sida med en förut i sommar afliden landsman, hvarvid en mängd buketter nedkastades i hennes graf. — — — Ett bevis, bland många, huruledes tull verket härstädes icke sällan trakasserar de trafikerande, lemnar den behandling, som en härstädes etablerad köpman, hr Henry Fairman, nyligen rönt vid införandet hit af ett parti plåt; förefallande tullverkets förfarande 1 detta och andra dylika fall så mycket mer besynnerligt, som rikets ständer sökt genom medgifven tullfrihet på många artiklar och genom tullafgifternas nedsättning på andra underlätta och lifva trafiken. Ur den berättelse om här specielt ifrågavarande sak, som hr Faiman till oss insändt, återgilva vi följande, som visar dess samnmanang: Den 8 Okt. mottog jag med kanalångbåt från Göteborg 4 lådor, innehållande cirka 800 af den nya patent-galvaniserade jernplåt till takbekläd ad Denna plåt är tullfri vara. Derjemte fanns i en af lådorna innesluten erforderspik för plåtarnes fästande; dragande denna sistnämnda vara en obetydlig tullafgift. Etter att ha ingifvit de erforderliga inlagorna skickade jag ned för att låta vidare fortskaffa godset, som skulle sändas till Upsala. Men till min öfverraskning underrättades jag att, med anledning af de få spikarne, ålåg det mig att skicka hela partiet från Riddarholmen till packhuset vid Skeppsbron för att vägas. Alldenstund godset skulle åter afskeppas från Riddarholmen gjorde jag kraftiga invändningar mot den onödiga omkostnaden för transport af omkr. 800 I tulljrivara från Riddarholmen till Skeppsbron och tillbaka igen till Riddarholmen endast i ändamål att få några få spik vägda, och jag underrättade tulltjenstemännen att jag icke komme att verkställa en sådan transport; men för att undvika trassel och spara tid (som i alla: handlande länder äfven betraktas såsom penningar), erbjöd jag mig att erlägga tull på ända till 20 , ehuru man vid Riddarholmen lätteligen kunde se, att qvantiteter utgjorde föga mer än hälften så mycket. Selan varan legat tre dagar vid Riddarholmen under väntan på att blifva af tulltjenstemännen undersökt, funno de för godt att företaga undersökningen och jag fick tillstånd att disponera varan, sedan spiken förts till packhuset och der utrönt blifvit, att den vägde 12 10 amma betraktelser öfver fåfänglighefen hos le jordiska store. s Medan detta tilldrog sig, befann sig Hugo, om hade återtagit Jasmins roll i mäster iscabeaus hus, inklämd vid slutet af Hallen. Jtan att rikligt kunna göra sig reda för oraken som fört honom till cetta ställe: medidande eller fåfäng nyfikenhet, lät han leda ig som så många andra och stod i främta ledet bland åskådarne, så att han kunde äl se hvad som tilldrog sig. Länge mätte an med ögonen den höga estrad, på hvil eh Jacques dArmagnac skulle mista lifvet. fen en besynnerlig tanke upptog honom upphörligt. Då han betraktade schavotten yekte han sig ett ögonblick märka en ovang rörelse bakom den svarta veklädnad som mgaf den. Han kunde ej taga sina ögun erifrån. I en hast trodde han sig se, uner den rysliga maskinen, 3 barn, 2 gosar och 1 flicka. Detta var för honom en emlighet, en gåta, hvars upplösning hav yrgäfves sökte i sitt minne. Hvad kunna dessa barn göra der? fråade han sig sjelf; — och hvilka äro de? Innan Hugo kunnat förklara dessa svåra frå or, anlände tåget som ditförde hertigen till get. Den sorgliga uppenbarelsen af den lycklige lifdömde uppfyllde honom med sa och kom honom att därra från hufvud II fötter. På samma gång hörde han cit efaldt skri bakom draperiet och han igenände rösterna på egaren af Carlots 3:1ne arn. Han var nära att förlora sansningen sh tvenne stora tårar rullade utföre hans nder. . Huru mycket skulle han ej velat fva ut för alt ega hos sig de tillståndsbi ci varuti konungen hade förbundit sig attbelja honom den gunst han skulle utbedja o? Med hvilken glädje skulle han ej begnat sig af dettafkungligaflöfte för alt dda den olycklige hertigen och för ou ergifva en far åt dessa ändå olyckligare rn! T. Ludvig den elfte hade med-enr ÅN Rå LKK RA ; RR