Aftonbladet – 1 november 1861, sida 2

snyftningar, den nådiga frun har nyss uppgilvit sin sista suck. Vår mor är död! tillade barnen under en obeskriflig ångest. Vid dessa ord stannade Jacques dArmagnac orörlig som en bild. Hans ansigte !ef förfärligt blekt. Denne jernhårde man, som man skulle trott otillgänglig för hvarje ensklig känsla, tystnade, tillintetgjord vid dens högtidliga anblick. Förstod han att döden icke är förintelse och att grafven är ingången till en annan verld, der det goda linner sin belöning och det onda sitt straff? Under några minuter betraktade han med en orörlig och hemsk blick hertiginnans rean kallnade kropp. Derpå störtade han, som en förtviflad, ur det underjordiska hvalfvet, för att öfverlemna sig åt konun:ns härförare, och öppnade fästets portar ed vilkor att han skulle blifva skonad till vet och få tillfälle att rättfärdiga silt upprande. Genom denne mäktige vasalls undergifvenhet hade Ludvig XI besegrat en af sina mest fruktansvärda motståndare. Derföre afkastade han också genast masken och, bortläggande den skenbara långmodighet, som ham hittills visat emot hertigen af Nemours, mer af fruktan än af godt hjerta, lemnade han fritt lopp åt sin naturliga grym: het. Han började med att konfiskera hersens alla egendomar, hvilka han införlife med kronans domäner. Hvad hertien sjelf beträffar, blef han förd till Vienne i Dauphing, förvisad till tornet Pierre Scise och, i likhet med så många andra statsfånvar, innesluten i en af dessa förskräckliga jernburar, med hvilka plågoredskap våra läsare redan äro bekanta. Man säger att hertigens hår der hvitnade på några dagar. Kort derefter blef han förd till Paris, der