Aftonbladet – 1 november 1861, sida 2

röfvad sin makt och innesluten i konungens fängelse, kunde flyktingen, med sin mor: brors och mäster Escabeaus samtycke, företaga resan till Carlot. Hvilken glädje vid hans återkomst! Hvilken fröjd i det lilla huset, då den unge mannen, som nu blifvit stor och stark, blomstrande till lif och belsa, åter inträdde der! Huru många glädjetårar skulle icke blanda sig vid s0nens, modrens7 och systerns omfamningar! Huru ljufva voro icke dessa tårar emot dem de utgjutit af sorg dag och natt under så många år! Man skulle sett det nöje, ja nästan stolthet, hvarmed enkan Michelet betraktade sin son, och systern sin bror. Man skulle sett den innerliga tilliredsställelse. byarmed Hugo blef varse i sin mors händer återstoden af det guld ban erhållit al konungen och som borde för lång tid betrygga henne och hennes fosterfamilj emot bebofven. Om hon för dem hade måst uppoffra sitt lif, skulle hon utan tvekan ojort det. Hvilken Er att för några dagar befinna sig bland dessa så älskade varelser, till hvilka under hans långa frånvaro hans tankar så ofta flytt, och att återse dessa så väl kända ställen, hvarest han till: bringat sin första barndoms glada dagar! Han trodde ett ögonblick att de besynner: liga händelser, uti hvilka han alltsedan sir bortresa från Carlot varit inblandad, vorc lika så många besynnerliga drömmar elle: foster af hans egen inbillning, Hvad son isynnerhet ökade hins glädje i fädernehuset var att se detta så lifvadt genom närvaron af hertigens barn; ty de tycktes nu utgöra blott en enda familj med Toinettc och enkan, hvilka delade sin omvårdnad och kärlek lika mellan dem. Den lille Riche-en-deuil, som man för korthetens skull nu började kalla endast