Aftonbladet – 1 november 1861, sida 1

IXID hot fare MHIUCE fö OITC TVIRDIUYTT MNOICS 2 Is-tryckeriet, Stora Nygatan N:o 21.: TT ARR IR I STOCKHOLM den 1 Nov. De anmärkningar som vi för några dagar sedan funno 0s3 föranlåtna att framställa mot regeringens förfarande med afseende på den nya bevillningsstadgan ha föranledt en insändare, hvars artikel vi i tisdagsbladet meddelade, att uppträda till regeringens försvar. Vi äro destomera belåtna med denna insändares åtgärd, som den gifver oss en lämplig anledning, i sammanhang med besvarandet af hans uppsats, att återkomma till den ganska vigtiga hufvudfrågan. nsändaren uppgifver sig ha haft tillfälle att under sistlidne riksdag taga närmare kännedom om förhandlingarne rörande den nya bevillningsstadgan och antyder sig derföre ega anspråk på att blifva betraktad såsom särdeles hemmastadd i förevarande ämne. Vi lägga destomera vigt härpå, som man under sådant förhållande eger rätt af hoHa fordra de fullkomligaste insigter i denna fråga. Men innan vi till granskning upptaga hvad insändaren anfört i hufvudfrågan, torde det vara lämpligt att först yttra några ord i anledning af de uttryck. af missbelåtenhet som undfallit insändaren med afseende på kammarrättens granskning af den nya bevillningstadgan, når den sidan af saken innefattar en ingalunda. vigtig principfråga. . Då kongl. maj:t Pansåg födiet infordra kammarrättens utlåtande öfver nämnde stadga, var det utan all gensägelse äfven detta embetsverks skyldighet att underkasta densamma en omsorgsfull granskning. Att i följd deraf åtskilliga anmärkningar framstäldes mot berörde stadga förtjenar. ingalunda det klander som insändaren uttalat, helst kammarrätten allenast stälde sig regeringens uppdrag. till efterrättelse. Om regeringen i denna fråga icke ansett sig böra taga kam marrättens insigter i anspråk, så hade dess utlåtande väl icke infordrats? Men då nu obestridligt är, att kammarrätten med stor. omsorg och skicklighet fullgjort sitt åliggande, synes det oss vara i hög grad obefogadt af insändaren att rubricera kammarrättens åtgärd som en Sslentrian4. Det synes emellertid påtagligt att just emedan kammarrätten i förevarande fråga icke följt slentrianen, har detta embetsverk ådragit sig insändarens missnöje, som vi dock föreställa oss ganska lätt kan bäris. Vi skulle också högligen önska, att hvarken kammarrätten eller öfriga embetsverk vid fullgörandet ef sina åligganden gjort eller framdeles komma att göra sig mera förtjenta af beskyllningen alt arbeta i slenirianens hjulspår, än fallet varit i förevarande ärende. Fordrar man att våra embetsverk skola utveckla en sjelfständ!g och insigtsfull verksamhet — och dertill är staten fullt berättigad — så är det ju i hög grad obehörigt att, såsom tallet nu är med insändaren, yttra missnöje då de väl fullgöra sitt kall. Hvad nu beträffar regeringens af oss klandrade förfarande med afseende på pröfningen af en del till nya bevillningsstadgan hörande formulärer, så har insändaren velat försvara detta förfarande hufvudsakligen på den grund alt regeringen, utan att ingripa i svenska folkets rätt att beskatta sig sjelf, icke kunoat eller bordt handla annorlunda än som skett. Rikets ständer skulle nemligen — enligt insändarens förmenande -— då de öfverlemnade till Kongl. Maj:t att slita den inom rikets ständer icke utan animositet förda striden om ofvanberörda vid bevillningsstadgin fo gade tormulärers lydelse, dermed endast afsett att få pröfvadt om några förändringar i desamma vore erforderliga, för att bringa dem till full öfverensstämmelse med bevillningsstadgans föreskrifter. För att bedöma, detta, vore det, efter insändarens förmenande, hvarken nödigt eller ens tillåtet att undersöka, huruvida det vore bättre och ändamålsenligare att särskildt beskalta hvarje inkomst till ett för sig. Bevisningen härför hemtar insändaren ganska fintligt från. den omständigheten att den nya bevillningsstadgan. härvidlag beträdt en alldeles ny väg, i det att alla förvärfstitlar skola — i motsats till hvad hittills egt rum — beskattas lika, och att till följd af denna stora enkelhet i sjelfva författningen, en lika stor enkelhet måst införas i formuläret till twaxeringslängd o. s. v. Vidare har insändaren, och påtagligen i alsigt att göra stor effekt, framhållit såsom ett skrämskott att, om de af kammarrätten föreslagna formulären blifvit antagna, ej allenast slentrianens väg derigenom blifvit beträdd, utan dermed äfven en återgång skett till den gamla förbistringen med olika beskattningsgrund för särskilda beskattningstitlar. För att vederlägga hela detta tal vore det allenast behölligt, att helt enkelt till jemförelse med hvarandra, framlägga de af kammarrätten föreslagna och af regeringen antagna formulären; men då utrymmet i en tidningsartikel icke medger att här använda detta radikala bevisningsmedel, torde den upplysningen vara tillfyllestgörande — och lärer af insändaren för öfrigt ej kunna bestridas — att de föreslagna formulären i afseende på. enkelheten alldeles icke stå de antagna efter. De förra innehålla visserlioen några flera kolumner än de sednare; nen då dessa kolumner ovedersägligen endast blifvit tillagda för att. befrämja ordning och reda vid författningens tillämpning, kan enkelheten här icke bringas längre. I motsatt fall uppoffras saken och sanningen för formens -kull. Osäkra om icke detta kunde inträffa genom antagande at de nu fastställda formulären, var det FT rt FT KE Fn