Aftonbladet – 31 oktober 1861, sida 2

Han började först att tillspörja Hugo Michelet, om hvilkens person några af konungens svit hade försäkrat sig. Sedan jag af en händelse kastat ögonen till en af de högre våningarne i slottet, svarade han, märkte jag i ett fönster midt öfver ingången en herre och ett fruntimmer, som derifrån åsågo hans majestäts afresa. 1 samma ögonblick observerade jag älven att balustraden i fönstret, mot hvilken de stödde sig, började gifva vika och att båda två, sedan de fon fåfänga försök att hindra stenen att falla, hastigt drogo sig tillbaka med en känsla af förskräckelse, för att icke vara vittnen till den förfärliga olycka, som skulle inträffa. Det var för sent att underrätta konungen genom rop, och det återstod blott ett medel att frälsa hans dyra person, nemligen genom att störta mig emot honom och hastigt skjuta honom ifrån det ställe, der steaen skulle nedfalla, hvilken ofelbart skulle krossa honom, Se der, hvad jag gjort. SOch du har gjort ganska rätt, min gosseX, svarade monarken i mildaste ton; du har förvärtvat dig en evig rättighet till min erkänsla. Men säg mig derföre hvem du är? Men vänta! ... Om mina ögon icke bedraga mig, märker jag på din hals de tvenne: bruna -fräknarna, på hvilka jag, enligt Coiters förutsägelse, bör igenkänna min skyddsengel. Skulle du händelsevis vara den unge gosse, som min lifmedikus för några månader sedan frälsat ur Tristans händer? O, Coittier, min vän, hvilken skada att du i detta ögonblick icke är hos mig! Huru stolt skulle du ieke vara öfver din beun-. dransvärda vetenskap! Emellertid, mitt barn, skall du berätta mig huru du komnimit hit. Hugo Michelet hade alltför mycket för