Aftonbladet – 31 oktober 1861, sida 2

hvita, hvilkas öde icke bör ligga oss mindre om hjeriat; och eftersom de södra staterna icke vilja gifva oss sina bomuilsbalar så länge vi förkasta deras åsigter, så låtom oss hålla till godo med de ena lika väl som med de andra, utan att alltför noga taga dem i skärskådande. Dessa äro, som vitro, de sta aroumenter, som kunna anföras till för den nya konfederationens erkänI alla händelser synas de oss vida att föredraga framför dem, som slafegarepartiet har påfunnit, då det påstod att här ej gällde annat än en tullfråga; och vi ha ej) tvekat att här upprepa dem, emedan de grunda sig på en ganska billig farhåga. Men vi kunna för ingen del godkänna de sg utföljder man häraf vill draga. Hvaraf kommer då i sjelfva verket, att min med skäl kan befara, att tillgången på bomull ej kommer att emotsvara efterfrågan? Dit är tvenne orsaker, hvilka samtidigt äro verkande för att hindra böomullen att exporteras ifrån Amerika. Först och främst är d t kriget samt blokaden, och sedan de åtirder, hvilka södra staternas styrelse beutat vidtaga, i fall man får sätta tro till ras försvarares uppgift, att nemligen låta lantageegarne till staten leverera all dispo; Hel bomull, för att sålunda hindra bomvu len att komma till Europa. Nordens och s;derns stater skulle sålunda på samma gång, hura af olika motiver, söka beröfva Europa t för bomullsindustrierna nödiga råämne. Men i händelse vi nu ryggade tillbaka för södra staternas hotelser eller sökte vinna eras välvilja genom ett närmande, skulle il blokaden derigenom upphöra, och skulle en icke tvärtom bli ännu strängare? Man ir sagt, alt de norra staterna icke kunde : irfoga öfver en styrka, tillräcklig att bloera hela sträckningen af söderns kuster. etta är visserligen sannt; men lika sannt ir det ock; att man ej kan lasta bomull på .tla punkter af berörde kuststräcka. Bomilen är icke af det slags varor, som lätt unna smugglas. Man transporterar icke, aan inskeppar icke tusentals balar efter beag, och de europeiska fartygen skulle kunna årse sig med bomull i betydligare partier, tom i ett visst antal hamnar, Hvilka förundsmarinen troligen blefve i tillfälle att fterhand stänga. Man finner således af allt detta att konederationens erkännande från Frankrikes ida antingen skulle vara en önyttig åtgärd, j tjenande till annat än att utan något verkgt gagn från oss afvända de norra staterna, Iller ock nödvändigt ha till följd en kränksing af blokaden. Och hvad innebär väl -ränkningen från en tredje makts sida af en slokad, verkställd utanför fiendens hamnar och i full enlighet med folkrätten? Ifall förvundsstyrelsen ger vika för öfvermakten, så ir kränkningen en akt af fie: tlighet och en vår förolämpning; gör den motstånd, så är let krig emellan Frankrike och Förenta Staerna. År väl detta en väg, på hvilken vi unna inlåta oss? Ingen lärer väl våga påstå sådant, och vi dra ej i betänkande att örklara, att man i fråga om en så allvaram åtgärd icke får uteslutande taga i beraktande intresset hos handeln och industrien, hvilka ofta äro benägna att ej uppaga i räkningen annat än omedelbara förkd delar och olägenheter. Regeringarne åter, l. avilka äro ansvariga icke blott för det när-1 varande, utan ock för den framtid, som de iörberedt, måste betrakta saken från en helt innan ståndpunkt; och vi tro, att om franska regeringen icke ansett Sd böra gå de södra staternas önskningar till mötes, så är det derföre, att hon väl betänker sig innan hön på ett fiendtligt sätt gör vår makt känbar för ett folk, som är vår naturliga bundsförvandt, och som alltid kommer att intaga en betydande plats i verlden, hurudan än utgången må blifva af den kris. som detnu undergår. Den logiska följden af de södra staternas erkännande är, vi upprepa det; en kränkning af blokaden. Och detta veta plantageegarne lika väl som vi. Tror man väl att det är för något annat ändamål som de handlat på det sätt som de gjort? De ha inga penningar, inga manufakturer, men de ha i sina händer en produkt, som kap förskaffa dem allt hvad de sakna; och denna produkt förklara de sig icke vilja leverera. och påstå att de skola sätta eld Teranpg: ch i fall man söker taga den ifrån dem. tror man väl att det är för rättigheten att med Europa underhålla officiella förbindel ses, eller för att titeln af ?konfedererade staåter? må figurera i nägra konsulaters band lingar, som de sålunda döma sig sjelfva till ruin? De män, som ha ledningen al Söderns stater, äro alltför kloka att fästa så stor vigt vid ett tomt ord. Erkännandet är i och för sig endast en formalitet. Hvad de åsyfta, det är att locka Europa in på en bana, hvars mål är att göra oss till deras bundsförvandter, och att våra kanoner må riktas emot Nordens fristater. Detta förklarar deras beteende, och det vore i sjelfva verket ett resultat, som kunde löna en och annan uppoffring. Och det är detta som d: franska och engelska regeringarne utan tvif vel insett, äfvensom att et är vida lättare:at: orda om de södra staternas erkännande är att bringa det i verket. Om nu förbundsstyrelsen, som man mec så mycken säkerhet påstår, verkligen är w stånd att återtaga sin myndighet i Södern, så kommer väl en dag, då den sjelf vinner insigt om sin svaghet. Då kommer ock den nya amerikanska republiken att konstitueras. och huru beklagansvärd dess tillvaro än må RR TE fet Sä Lö