Aftonbladet – 31 oktober 1861, sida 2

stånd för att för konungen endast berätta om sitt hemlighetsfulla bortförande, sin fångenskap på slottet Loches och sättet hvarpå ban flytt derifrån. Han tillade ej ett ord mera. Men hvad han hade sagt var tillräckligt för att Ludvigs ögonbryn drogo sig tillsammans och han befal de en af hofmän: nen att ditkalla Olivier. Då denne genast inställde sig, frågade konungen honom med en vred ton: Nå, junker Olivier, om jag utnämnt dig till kommendant på mitt slott Loches, vul det dertör att du skulle der innesluta oskyldiga sockerbagarelärlingar? Låt tv, hvad har du att anföra till ditt urskuldande? Ers majestät täckes förlåta mig, svarade Olivier, rodnande ända till hvitögat, Jag erkänner mig brottslig, trefallt brottslig: Jag har endast trott mig böra tilldela denna gösse en tillrätta:isning för ett par streck, som lågo honom till last, och jag hoppas att han dragit nytta af denna lexa. För öfrigt tror jag mig ega anspråk på en liten del af den förtjenst han haft genom att frälsa ers majestät från den stora fara, som ers majestät så underbart undsluppit. Du, Olivier? Men, vid min själ, du är tokig! svarade konungen förvånad. SJag är tokig, om ers majestät så vill; men emellertid påstår jag min rättighett, svarade ex-barberaren djerft. Ty hvad som är säkert är, att.i stället för att hafva varit er frälsande engel, skulle denne gosse nu vara sysselsätt i mäster Escabeaus verkstad med att stöta och sikta socker, rensa apelsiner och skala mandlar, om jag icke haft nog godt förstånd att för några dagar innesluta honom i slottet Loches.t Konungen kunde ej återhålla ett gapskratt då han hörde gunstlingens oförskämda språk. Olivier hade bestämdt vunnit sin sak.