Aftonbladet – 31 oktober 1861, sida 1

hänvisa ull bibeln sasom den enda norm och domare i trossaker, och en ibland dem, nemligen formula concordie, förklarar i bestämda ordalag: Men symbola och andra skrifter hafva icke makt att döma, ty denna myndighet tillkom ner allena den heliga skrift, utan de bära allenast vittnesbörd om vår lära och henne uttyda samt visa, buru den heliga skrift i omtvistade artiklar blifvit förstådd och uttydd af de lärare i Guds församling, som då lefvat4. Längt ifrån att dessa bekännelseskritter sjelfva ställa sig såsom en norm, hvars ord och läromeningar man till everdlig tid måste vidblifva, frånsäga de sig tvärtom bestämdt ett sådant anseende, under hänvisning till bibeln såsom vår enda ledtråd. Härpå har äfven hr Hallin beropat sig i sin till konsistorium den 5 Juni inlemnade, ehuru icke upplästa och utan afseende lemnade skrifvelse; och uti detta fall kunna vi — vi bekänna det uppriktigt — icke annat än ställa oss på hans sida. Ty skulle icke bibeln, utan bekännelseskrifternas läromeningar, vara den norm man borde vidblifva, då skulle kyrkan på intet sätt kunna tillgodogöra sis de framsteg, som bibelforskningen och den teologiska vetenskapen gjort; hon skulle icke vara ett lefvande samfund, som växer till och förkofrar sig i det gudomliga ordets kunskap, utan ett tanklöst, dödt och förstenadt, och presten sjelf skulle icke vara en man, söm enligt bibelns uppmaning pröfvar och fritt och sjelfständigt söker tillegna sig den höga sanning han är satt att förkunna, utan endast ett språkrör för en förfluten tids läromeningar. Men om elt herrskande parti inom kyrkan, i uppenbar strid mot de symboliska: böckernas egna förklaringar, tvärtom ville göra dessas läromeningar till vår kyrkas norm, så vilja vi endast åberopa dr Almqvists satser vid prestmötet i Wexiö 1858 för att visa, att detta vartis åsigter likväl långt ifrån delas afalla kyrkans män ens i vårt eget land. Ty prosten Almqvist blef för frymläggandet af dessa åberopade åsigter rörande de symboliska böckernas bindande kraft så långt ifrån stämplad söm någon irrlärare, att han kort derefter blef hedrad med doktorshatten samt vid den samtidigt inträffande biskopsledigheten i Wexiö kallad af så månoa till biskopsstolen, att han var närmast de å förslaget uppförda. Men gör man verkligen bruk af den frihet, som sålunda bekännelseskrifterna inrymmå, är då annat möjligt än att olika läromeningar måste uppstå? kan någon invända. Vi svara härtill: blott genom ea fri diskussion kan sanningen utvecklas så väl i religiöst som i hvarje annat hänseende. Vi hafva ingen politisk trosbekännelse, den någon är förpligtad att besvärja; vierkänna tvärtom alla numera den fria yttranderätten såsom ett oundgängligt vilkor för samhällsleoriernas utveckling. Vihafva lika litet någon vetenskaplig ortodoxi, förutom den teologiska; men icke oaktalt, utan just emedan de varit befriade ifrån alla dylika slags land, hafva andra vetenskaper gått framåt, under det tvärtom den teologiska har stått stilla. 1 kyrkan uti Geneve blef också redan 1725, alltså för 136 år sedan, alt symboltvång afskaffadt, och kyrkan har derföre icke gått under eller fallit sönder. Tvärtom ar i bredd med det vetenskapliga framskridandet tro och öfvertygelse befäst sig, och kyrkan har fördenskull alltid intagit ett aktadt rum ibland de kyrkliga samfunden. — Vi medgifva gerna, att församlingen kan.ha rätt att ifrån predikstolarne befrias ifrån möjligen lösa förslagsmeningar, helst om de icke verka uppbyggelse, utan tvärtom väcka oro; men också har hr Hallin icke predikat sina läromeningar, utan endast hemställt dem till sina Svördade förmän4, i hopp att de måtte verka till en önskvärd förbättring i läran. Och om han härvid än vidgår och öppet tillkännagifver att dessa läromeningar 1 mer än en unkt icke öfverensstämma med det antagna ärosystemet, så hafva mer än en af kyrkans nu lefvande män, väl icke uti iogifna skrifter till konsistorierna, utan uti tryckta arbeten, som blifvit underställda hela allmänhetens dom, gjort detsamma, utan att de derför blifvit åklagade,långt mindre afsatta från sina embeten. Ej heller är detta något nytt ens i vårt eget kära fädernesland, för att ej tala om utlandet. Redan år 1827 utkom ett arbete: Tillägg till Skriften: Samtal med mig sjelf om Gud, menniskan och verlden, författadt af framl. professor Gustaf Knös, i hvilket ganska omständligt bevisades, att den kyrkliga satisfaktionsoch rättfärdiggörelseläran, uti full enlighet med hr Hallins påstående i denna punkt, saknar stöd i bibeln. Och hvad gjorde då konsistorierna? De gjorde, hvad de alltid gjort, när någon man med anseende och lärdom up trädt mot det kyrkliga systemet: de tego och ignorerade alltsammans. De höjde vid detta tillfälle icke kättarropet en gång. Men gå vi nu till de frågor, som enligt det i vårt blad meddelade protokollet vid afsättningstillfället blifvit gjorda till hr Hallin, så äro dessa så beskaffade, att man icke kan veta, hvilkendera som är mer renlärig eller irrlärig, konsistorium eller Hallin, ens ur ortodox synpunkt. Konsistorium tillfrågar hr Hallin om han tror, att Kristus fullgjort lagen och lidit syndens straff i alla syndares ställe, att menniskan får syndernas förlåtelse hos Gud endast på grund at denna Jesu förtjenst, som genom tron blifver henne tillräknad, men hvartill bättring äfven fordras. Säkert skall mången ortodox, som gör allvar af läran om nåden, hysa betänklighet vid att underskrifva som fullt sanningsenlig denna fråga. Hon ställer tro och bättring på ett mekaniskt och utvärtes sätt bredvid hvarendra, liksom katolikernaltro och gerningar. Den tro, som. konsistorium, att döma