pryglande på Jasmins rygg, så att denne höll å att duka under. Slagen haglade tätt på varandra. Den hårdnackade pryglarens raseri tycktes ej kunna blidkas. ans kamrat, rörd af medlidande, måste fatta hans arm för att hindra honom att alldeles krossa den stackars fången. Denne neddignade kraftlös och flämtande. (Han kunde skatta sig lycklig att pryglingen nu var slut.) Men samma ögonblick kastade man en vid kåpuschong öfver hans hufvud, bortförde honom ånyo till en gård, der man kastade honom på en öfvertäckt och förspänd kärra, som i ögonblicket for af med stor skyndMmhet. Efter en lika så lång som trötresa, hvarunder Jasmin ej tilläts stiga ren, så framt ej vägen gick genom någon skog eller ödslig slätt, gjorde Jasmin en morgon den slutsats, i anseendetill det do!va bullret af vagnens rullande, att han passerade genom fiera hvalf. Man stannade också på en stor gård, som på alla sidor var omgifven af höga och svärta murar. Man hade hunnit målet för resan. Man beriade nu fången från munkaflen och hjelpte acnom ned från kärran. En slags fångvakare införde honom i ett temligen stort rum, ät bära till honom: ett stycke bröd och en raka vatten, samt anvisade honom i ett hörn tf rummet ett halmläger till säng, hvarefte: han drog sig tillbaka, utan att hafva yttrat ett enda ord, samt läste igen dörren med lubbla slag. r Jasmin kände sig så utmattad, att har cke hade styrka att fråga sig om de hön lelser, som hade tilldragit sig sedan dep ifton han blef: bortförd på gatån S:t Michel. voro en verklighet eller blott verkningar al Nn lång dröm. Hans krafter voro uttömda. Sedan han förlärt något bröd och druckit litet vatten, kastade hun sig påjhalmlägret