engelske fotografen Warren de la Rue hade tagit af-solen under, förmörkelsens successiva skiften. Efter naturforskaremötet i:Aberdeen innevarande. år förevisade dela Rue såväl dessa som flera. andra ännu mera fulländade YA gr hvilka väckte allmän öfverraskning och läto, till någon del åtminstone, ana hvad fotografien. synes komma att be erbjuda såsom biträde åt naturforskningen. Bland solbilderna sågos flera om en full meters (3,37 fots) diameter, fr på blott en tjugondedels sekunds tid, och på det tydligaste visande för tillfället synliga solfläckar. De la Rue tillkännagaf att han ärnade taga ett större antal dylika solbilder, två och två efter hvarandra, så att man deraf kunde få stereoskopiska framställningar af solytans ojemnheter, och isynnerhet af de fördjupningar och upphöjningar, som vanligtvis äro kända under namn af solfläckar och solfacklor. Han ämnar fortfara med detta slags registratur öfver solytans förändringar, tilldess han hunnit samla alla de rön, som fordras för en säker fortsättning deraf allt framgent; men han anmärkte att om fortsättningen skall, som den bör, sträckas vidare under loppet af flera år, kommer den att je VN en enda astronoms krafter och tillngar. Eg an har äfven försökt att fotografiskt afbilda stjernhimmeln, :och lyckats. Ett hinder för fixstjernornas fotografiska registrering uppstår likväl genom svårigheten att varseblifva stjernorna på fotogrammet; ty de visa sig ej större än de vanliga fläckarne på det bästa kollodion. Man kan emellertid, efter de la Rues uppgift, kringgå denna svårighet, om man förskjuter det fotoraferande teleskopets fokaldistans, tilldess att xstjernornas punktlika bilder skenbart vidga sig till små rundlar: alltså genom samma medel som Liandier använder vid granskandet af stjernornas tindring. På detta sätt hoppas han att kunna frambringa fotografiska stjernkartor. De försök han gjort för att fotografiskt afbilda Donatis komet, såväl som innevarande års stora komet, ha misslyckats; sannolikt derföre att kometljuset är för svagt, eller åtminstone för fattigt på kemiska strålar, de enda som verka fotografiskt. Nära ett par år förut (den 19 Oktober 1859) hade en annan naturforskare H. Guson, ledamot af vetenskapsakademien i Petersburg, hållit ett föredrag derstädes öfver stereoskopiska fotogrammer af månen, hvilka genast vid första anblicken tycktes bekräfta de beräkningar öfver månens form, som anställts af den danske astronomen Hansen i Gotha. Dessa fotogrammer framställa nemligen stereoskopiskt månen såsom äggformig, med den smalare ändan vänd åt jorden.