Aftonbladet – 30 oktober 1861, sida 2

Asynen at dessa höga lysande salar, denna präktiga tillrustning, denna beständiga rörelse af kommande och gående tjenare, de lysande drägterna hos de förnäma ersoner, som utgjorde konungens hofstat, allt bidrog att förvirra honom och på samma gån förmå honom att tänka på sig sjelf. Ty så förvånad han än var af den lyx, som bmgaf honom, begynte han itankarne jemöra sig med dessa stola herrar, som ombåvo monarken, och han frågade sig hvilen rol han skulle vara ämnad att en da;j ela uti en mans öde, som hade sin hand rankrike och vid sina fötter Europas mest lysande aristokrati, och huru morbror Jacques Coittiers spådom skulle gå i fullbordan. Vid denna fråga skakade den stackars gossen på hufvudet. Mia själ, sade han till sig sjelf, det , inte gerna möjligt; sanningen att säga jag också beslutat att ge saken förlorad. Ludvig XI eftersträfvade icke allenast i sitt yttre att likna en simpel borgare, utan fann äfven nöje i att på förtrolig fot umgås med folk at lägre stånd, under det att han med all makt vinnlade sig om att förödmjuka bögraodet hos de ädlaste och mäktigaste vasaller i sitt rike. Derföre hände det också temligen ofta att konungen bjöd sig sjelf, antingen ensam eller med sin gemål, att deltaga i någon handtverkares eller borgares måltid, att han samtalade med dem om deras hushållsdetaljer och till och med nedlät sig till förtroligt skämt. Mäster Escabeau hade redan flera gånger haft äran att mottaga den mäktige monarken i sin butik, så att konungens besök uti huset på NG Saint-Michel icke var någonting ovan19. Men få dagar efter sin herres födelsedag