Aftonbladet – 29 oktober 1861, sida 4

BIDRAG TILL DEN CHRISTLIGA PLIGTLÄRAN, af JOH, MiCH. LINDBIAD. r ovedersägli a hä Allt går framåt oci I 8 — — Författaren till här framlagda bok bekänner, att han intogs af sorg, nära nog slogs af häpnad, när han läste dessa nyligen skrifna ord af en fransysk författare. (J. Michelet: ) Jag började eftersinna: är det möjligt, r det sant? Och ju mera jag efte innade, desto mera hipen blef d de mörka tafior, lindernas sedliga till slånd för mig framstälde. — Började så derjemte framstå för mi jäl hura det andligas målsmän uttömraa sina krafter i ändlösa strider öfver läran, under det de förglömma slifvet. Man uppbjuder sitt skarpsinne i konfessionela hårklyfverier, och glömmer de ord, den ädle Johan Arndt uttalat: Christus har många bekännare men få efterföljares. Mitt hjerta vidgades af begår att göra något till mina bröders på sta. Hittills har min penna isynnerhet arbetat för den husliga andakteus, lifvande. Hemmet måste helgas, det har varit min varmaste tanke. — Men life ett lif blott i hemmet. En lättfattlig framställning af det kristliga lifvets fordringar i alla riktningar, en I fhandling om e I kristens pligter — så tänkte jag — skulle det icke vara ett ord i sinom tid ? Vetenskapa pligtläror hafva vi n ärdelos på Tämmande språk. En enkel kristlig pligtlära torde vara på sin plats jemte dessa, så mycket helire som de förstnämnda äro tillgängliga eller ens fattliga för de allrafleste, som behöfva påminnels e om sina pligter. Och hvad jag tänkte, det antog form i denna bok. Måtte mina landsmän cmota mitt arbete med lika mycken kärlek, som jag utsänder det ibland dem: Härlekens lif, måtte det blifva tt lif, en verklighet hos alla! Bokens innehall: Menniskan. Menniskans bestämmelse. Religion. Kristendom. Kristlig sedelära. Hvad är godt? Hvad är sedligt? Hvad är fu lkomligt? Samvetet. Lagen. Evangelium. Pligt. Pligternas kännedom. Pligternas mångfald och enhet. Pligternas källa. Frihet. Tankefrihet. Handlingsfrihet. Frihet att utsprida sin öfvertygelse. Menniskornas karakter och temperamenter. En kristens karakter. Synden. Den medfödda. Denin-: lärda. Den sjelfutyecklade, BDygd. Tio Guds bud Första budet: Kärlek. ktsamhet. Förtröstan. Fruktan. Cydnad. Villighet. Andra budet: Guds namn. Edgång. Svordom. Samvetsgran Sila mygg och svälja kameler. Adiafora. Tredje budet: Sabbaten. Guds ords bruk. Tempeltjensten. andakten. Fjerde budet: Föräldrar och barn. Husbonde och tjenare. Öfverhet och undersåter. Slafvy mte budet: Lifvets uppehållande och vård. Lifvets uppoffring. Har öfverheten makt öfver lifvet? Sjeltmord. Nödvärn. Menniskovänlig— het och välgörenhet. Sjette budet: Man och qvinna. Äktenskapet. Det husliga lifvet. Det ogifta ståndet. Kyskhet. sjunde budet: Hyar och cen sitt. Jorden är Herrans.. Rikedom och fattigdom. Sparsamhet. MHjelpsamhet. Flit. Åttonde budet: Fit godt namn och rykte. Sanning. Trohet. Omdöme om andra. Nionde budet. Tionde budet: ifaf aktning för andras rät! Var herre öfver dig sjelf 1 Lär dig att försa Våra pligter såsom medlemmar af samhället. Laglydnad. Trohet i de embetens förvaltning, som samhällets bistånd kräfver. Bidrag till samhällsord-ningens uppehållande. Vä pligter m medlemmar af kyrkan. Kyrklig tro. Kyrklig bekännelse. Kyrkligt lif. Skolan. tHligter mot oss sjelfva. Pligter mot kreaturen. Pligter mot naturen. Om straffens ändamål. Kärleken, lagens follbordan. Lyck Is rike. En kristens inre lif. Troslifvets uppkomst. Ånger och bättring. Tro och ny födelse. En inre lif forts.) MHelgelse. Himmelsk um e!se. Kristlig askes. En kristens lif i verlden. Verlden och dess sinne. En kristens strid. Hata synden. och älska synden. Guds tjenare i allting. En Kristens Nf i verlden (forts.) Tålamod. Mildhet. Ödmjukhet. Fasthet. Ondt rykte och godt rykte. främmande ok! En kristens li i verlden förts.) Lefnadsfriskhet, Sällskapslif. Nöjen. En kristen vid lifvets slut. Sjukrummet. Testamentet. Dödsbädden. Tiden och evigheten. ARA rr irtntntrotden ter iza framsteg i materielt och intellektweTt z; elt enda går tillbaka: det andeliga. Ett faktum andan försämra Författarens föro eende; men den sedl