Aftonbladet – 29 oktober 1861, sida 2

ick han sig ytterligare trenne månader förelagda, inom hvilken tid han borde inkomma med en ytterligare förklaring, huruvida han vidhölle dem eller icke, samt blef, då han icke återkallade dem, dömd sitt embete förlustig. Sådan är i korthet, enligt hr Hallins berättelse, species facli i detta märkvärdiga mål, och det i går uti vår tidning intagna afsättningsprotokollet motsäger ingalunda, utan tvärtom bekräftar denna berättelse. Afven detta protokoll omnämner såsom det brott, för hvilket hr Hallin blifvit anklagad och dömd förlustig sitt embete, blott tvenne skrifvelser, den ena isMaj 1858 och den andra i December sistl. år. Vi hafva icke sett dessa anförda skrifvelser, och kunna således icke döma om det tilläfventyrs ur ortodox synpunkt mer eller mindre brottsliga i deras innehåll. Men att åtminstone den första och, som det vill synas, utförligaste bland dem väl icke af konsistorium sjelf ansetts innehålla några vådliga villomeningar, kan man sluta deraf, att konsistorium icke på mer än 2, års tid vidtog de. minsta åtgärd i anledning af densamma. Och det ser ut, som hade konsistorium haft för afsigt att öfverlemna hela saken åt glömskan. Men då hr Hallin ingår med en ny skrifvelse och detta under anhållan att hans SVördade förmän måtte verka till en önskvärd förbättring i läranX, svarar konsistorium icke med några vänliga upplysningar, ejheller med något erkännande af hans nit för Jlärans renhet och förbättring, såsom det väl framförallt bort tillkomma en protestantisk kyrklig myndighet, utan — med en anklagelse för irrlärighet och afsättning. I sanning ser det så ut, som hade det blott varit hans förmätenhet att våga framkomma med något ord om kyrkliga reformer, som konsistorium genom detta stränga straff, som blir dess hårdare när det drabbar en 72 årig gammal: man, velat näpsa. Men se vi bort från den moraliska sidan af saken, för att blott fästa oss vid den juridiska, så förekommer oss konsistoriiförfarande icke mindre förvånansvärdt... Den i kyrkolagen, hvarpå det stöder sin afsättningsdom, handlar blott om: utspridandet af villfarande meningar, Guds. församling dermed att bekymra och förarga.t Hon förutsätter således ett brott i sjelfva läroembetets utöfning, ett predikande inför församlingen af villomeningar, som väcka oro och förargelse. Att våga yppa inför sitt domkapitel, den myndighet som bör gå presten tillhanda med räd och upplysningar, ett tvifvel, huruvida det lärosystem, som vår kyrka antagit, verkligen till alla delar öfyerensstämmer med bibeln, har till och med på den ofördragsamma tid, då vår ännu gällande kyrkolag blef författad, icke blifvit stämpladt som något brott. Vi kunna åtminstone icke finna någon grund härför i den af domkapitlet äberopade NT ET Men för det andra, sedan hr Hallin blifvit förekallad i en så maktpåliggande sak, som angår ingenting mindre är förlusten af hans embete, lemnas honom icke tillfälle att försvara sig och skriftligen andraga det han finner nödigt för att utreda sin sak. Då han i Juni första gången blef förekallad inlemnade han ett skriftligt svaromål å stämningen, med anhållan, att det måtte intagas 1 protokollet, men detta blef icke uppläst. Och vid den sednare inställelsen, om hvilken det i går intagna protoköllet handlar, inlemnade han äfven ett skriftligt anförande, der skälen för hans fasthållande af hans lärosatser voro upptagna, men detta blef icke -emottaget. En annan domstol skulle för ett sådant godtyckligt förfarande hafva ådragit sie aktion; vi-veta icke om och på hvilka skäl det af en konsistoriel myndighet kan rättfärdigas. Blott detta förklarar också, att hr Hallin kan i en så vigtig sak synas så svarslös, som han enligt det meddelade konsistoriella protokollet förekommer. Icke en gång besvärshänvisningen är lagenlig. En prest är icke ex arbitrio amovibel. De mål, som röra hans embetes förlust, kunna fördenskull icke af K. M. afgöras 1 administrativ väg, utan måste af en juridisk myndighet afdömas. Dessutom stadgar uttryckligen k. förordningen af den 24 Jan. 1781: Forum för religionsprocesser är och förblifver oförändradt Våre och Rikets Hof-RätterX. Lagen har uppenbarligen velat tillförsäkra den anklagade, att uti mål, som röra embetets förlust, han må tillgodonjuta den mest sorgfälliga laga pröfning af hans sak — en förmån, som, derest saken i administrstiv väg kunde afgöras, äfven skulle beröfvas honom. Vi skola en annan dag, dock utan att ingå i någon pröfning af hr Hallins läromeningar, försöka med några ord belysa den kyrkliga sidan af saken, för atttillse om ens ur sådan synpunkt konsistori förfarande tager sig bättre ut. — Det nyaste Paris.