Aftonbladet – 25 oktober 1861, sida 2

Oehlenschlägersstatyens aftäckande i Eöpenkamn. Den 21 dennes aftäcktes på S:t Anne-pladsen i Köpenhamn en kolossal staty af Danmarks store skald. Oaktadt vädret var kallt, bevistades högtidligheten af en stor mängd menniskor. På ena sidan af torget var uppförd en talaretribun, prydd med gröna kransar, danska flaggan samt svenska och norska vimplar. Omkring statyen voro studenterna och arbetarne samlade med sina fanor jemte de inbjudna auktoriteterna, hvaribland biskop Thomander från Lund och fem representanter för Lunds u .iversitet. Sedan äfven representanter för hofvet infunnit sig uppstämdes af säångföreningarne en sång al Hauch. Derefter besteg biskop Martensen talarestolen och skildrade Oehlenschlägers betydelse icke blott för Danmark och danska folket, utan äfven för hela norden, för hvars forntid han först hade öppnat verldens gon och hvars andliga gemenskap han först hade ådagalagt. Uppresandet af denna staty anknyter sig till Oehlenschlägers kröning i Lund för en menniskoder sedan och till det lika obetingade erkännande som han vunniti Norge; ej blott danska män och qvinnor, utan äfven svenska och norska hade sin del i monumentets tillkomst. Så länge andelig gemensamhet funnes i norden, så länge barbariet ej utträngde dess andliga lif, så länge modersmålet ljöde skulle hans minne lefva. Sedan han bedt till Gud om välsignelse öfver folk och land gaf han signal att täckelset skulle falla, och då statyen nu blottades för folket helsades den med mångstämmigt och många gånger upprepadt hurra. Derefter afsjöngs en annan såog, af H. P. Holst. Biskop Thomander uppträdde nu. Ett folk blir stort blott genom att hafva stora män, och genom att hedra dem, sade han. Har det sådana, men hedrar dem ej, så är det dock förloradt. Danmark har födt stora män och det har hedrat dem, dess folk har ej blott i fredlig idrott, utan äfven på vualplatsen utvecklat en kraft, hvarpå det kan ja förhoppning om en lyckhg framtid: ss konung hade blifvit stor genom att gå spetsen för det. Han önskade att det alltid måtte finnas stora män när det behöfde dem, och de bebhöfvas alltid när de finnas. Slutligen önskade han välsignelse öfver konung och folk. Festligheten slutades med afsjungandet al Det er et yndigt land?.