Aftonbladet – 25 oktober 1861, sida 2

En gång när jag blir så stor som pappa och jag kan befalla, skall jag flytta hit, sade prins Jean. Du är bra litet nådig, min bror, sade Marguerite till honom. ?Du skulle då vilja tvinga den goda Michelet att lemna detta hus?4 Nej, nej — jag har ej velat säga detta, svarade Jean. Jag har endast velat säga, att jag här bredvid skulle låta bygga mig ett lic vackert rum, der jag alltid skulle ha roligt med den gode Hugo, i fall han skulle komma tillbaka. Här afbröt hertiginnen detta barnsliga samtal, steg upp och sade tlll enkan: Kära Michelet, gör mig det nöjet och öppna grafhvalfvet i kapellet. Jag känner eu behof af hugsvalelse. I de dödas grannskap höjer man sig öfver jerdlifvets bekymmer.? Enkan efterkom genast hertiginnans befallning, som ville ensam stanna qvari hvalf. vet och öfverlemnade åt enkan och hennes dotter tillsynen om sina barn. Ingen af de båda qvinnorna hade, sedan den olyckliga dagen då harskinnen upptäcktes, kunnat förmå sig att nedstiga i dei underjordiska grafhvalfvet. De båda unga prinsarne, som hade :begilvit sig in i parken, närmade sig händelsevis elt lågt och med galler försedt för ster, som tjenade till att insläppa någon dager i den främre delen af hvalfvet. Der hörde de genom gallret den stackars her-; ginnans snyftningar, som gaf fritt lopp åt! sn smärta vid sin lilla dotters graf och som ske, under det hon begret det förflutna, j ör framtiden. : prins Jean c Ac har märkt vit hon ofta gråter, Oftere än, förr. Jag hör henne ibland om nätterna; när jag vaknar, ehuru hon ofta gör våld på sig för att dölja sin smärta för mig. Om jag visste hvarföre hon så mycket sörjerl...