Aftonbladet – 25 oktober 1861, sida 1

att man icke bör förundra sig, om det på allvar börjar se sig om efter en sådan des finitiv lösning af dessa förvecklingar, som innebär någon garanti för lugn och reda i norden. Man kan visserligen tänka sig, att det närvarande tillståndet kan fortfara ännu ett eller annat år, att Danmark kan genom konstiga underhandlingar och hvarjehanda eftergifter, lemnade med den ena handen och tillbakatagna med den andra, undanskjuta afgörandets stund; nästan liknande en fånge, som genom hvarjehanda nya erkännanden, som kunna påkalla nya undersökningar, vill vinna tid, i den hemliga förhoppningen att ett KE tillfälle att undkomma emellertid skall kunna yppa sig. Men för hvar och en som icke nöjer sig med illusioner, utan verkligen vill se sakerna sådana som de äro, visar detsig klart, att Danmarks interimistiska och i sjelfva verket isolerade ställning emellan Tyskland och Skandinavien icke kan fortfara. Låtom oss uttala det helt klart och öppet, utan all diplomatisk förbehållsamhet, som tjenar till ingenting på den punkt der sakerna befinna sig: Unnmark står. framför ett alldeles bestämdt antingen — eller; det har blott tvenne alternativer; för att komma utur den sväfvande ställning, HKvari det befinner sig och som icke kan fortfara, nemligen antingen att helt och hållet ansluta sig till dettyska statsförbundet, eller också att fullständigt afsöndra sig derifrån och ingå en förening med de tvenne andra skandinaviska rikena. : Vi tro, att hvarje politiker, som villtänka något längre framåt än blott för det närmaste ögonblicket, bör noga och allvarsamt laga dessa båda alternativer i ögnåsigte oclr väl öfverväga dem utur alla synpunkter. För vår del skola vi försöka att så opartiskt som det är oss möjligt taga bådadera alternativets så väl fördelar som svårigheter och olägenheter i närmare betraktande. Men först böra vi dock bemöta den invändningen, att det finnes en tredje utväg; hvarigenom man skulle åtminstone för någon tid kunna bhjelpa sig fram, utan att behöfva bringa saken alldeles på det klara genom att bestämma sig för ettdera af de nyssnämnda alternativerna, och hvilken utväg skulle bestå uti en .offoch defensivallians emellan Danmark och Sverge-Norge. Man har temligen detaljerade underrättelser derom, att konung Oscar för flera år sedan velat göra ett försök med denna utväg, au Lan erbjudit danska kabinettet ett försvarst. rbund, omfattande det. egentli, a Danmarks rike, men icke de tyska förbundsländerna. Danska regeringen ansåg sig under förhandenvarande förhållanden icke kunna begagna sig af detta anbud; och vi bekänna helt uppriktigt, att vi numera glädja oss deröfver, ehuru af helt andra skäl än dem man på ett eller annat håll sett anföras mot ett sådant försvarsförbund. Vi äro nemligen mycket långt ifrån att tro, att Damarks försvar emot Tyskland, dess bevarande åt norden, är en för oss alldeles likgiltig sak eller en sådan, åt hvilken vi väl kunna egna våra hjertligaste välönskningar, våra varmaste sympatier, men i hvilken vi icke ha något djupare eller mera reelt intresse. Vi vilja här icke tala om id6er och nationalitetsintressen, som för så många ännu äro ett dunkelt tal; vi behöfva icke heller taga vår tillflykt till historien, för att visa, huru medvetandet om nödvändigheten af de tre nordiska rikenas sammanhållning under århundradena tortlefvat hos nordensstora statsmän, ehuru det.Iyekats ryska och holstein-gottorpska intriger att oupphörligt söndra och derigenom : försvaga dem och bringa dem till undergångens brant; — vi lemna som sagdt för ögonblieket allt detta å sido och hålla oss helt enkelt, prosaiskt och praktiskt till den frågan: Är det likgiltigt för Sverge och Norge, om Tyskland kommer att sträcka sig till Öresund, om en stor tysk flotta utvecklar sig på Östersjön och om Skandinaviska halföns båda riken bli trångt inklämda emellan Ryssland och detta Tyskland; som för ögonblicket tyckes vara det mest eröfringslystna land i Europa, som uppträder fiendtligt och förtryckande mot alla angränsande svagare nationaliteter och som ännu för två år sedan var redoboget att rusa till strids för att bevara Lombardiet åt Österrike samt hindra Italiens befrielse, ehuru modet och lusten hastigt svalnade efter da. garne vid Magenta och BSolferino? Vi tro att svaret på denna fråga är ganska lätt funnet, och den som villgenomögna debatterna på svenska riksdagen våren 1848, då frågan om Sverges och Norges ställning till det dansk-tyska kriget förevar till behandling, ser der ett mycket talande bevis derpå, att inom alla samhällsklasser redan då hade gjort sig gällande det medvetandet, att om Danmark för allvar angripes af Tyskland, då sättas derigenom våra vigtigaste politiska intressen på spel. Men med allt erkännande af denna politiska sanning, som för oss har hela klarheten af ett axiom, kunna vi dock icke uti en offoch defensivalliansemellan de tre rikena se någonting som innebär. eller kan medföra en verklig lösning af svårigheterna. Den vore icke någon utväg, utan ett palliativ, medelst hvilket man möjligen kunde ännu någon tid bortåt draga sig fram i det nuvarande oefterrättlighetstil ståndet, . och. under tiden skulle denna allians kanske vara mera egnad att aflägsna oss från än närma oss till en sådan förening eller ett sådant förbund, gom kunde innebära några garantier för framtiden. -Å ena sidan skulle en sådan allians vara af en alltför lös natur, för att kunna afskräcka Tyskland från sina planer mot Danmark, och äfven med en lycklig kamp, vore då icke något afgörande vunnet. Å andra sidan kon man fält tänka Big, att Sverge och Norge iske