Aftonbladet – 24 oktober 1861, sida 2

tröstlösa modren. Om morgonen när hor uppsteg, trött af nattvak och tårar, föl hennes första blick på den orörda sängen. och hennes tårar begynte ånyo att flyta. Det var på samma sätt vid frukosten, mid. dagen och aftonmåltiden. Hugos vanligg plats stod tom, och i stället för de glada och oskyldiga infall, som förut kryddade deras måltid, herrskade nu emellan modrer och dottren en dödstystnad, som endast af bröts af några stumma tårar, som banade sig väg utför deras kinder. Hvilken grym saknad för dem att icke mera höra barnets hjertliga helsning morgon och afton, hans så högljudda skratt och glada röst! Huru de saknade den beredvillighet, hvarmed han bjelpte dem i deras husliga bestyr, och den barnsliga sorgfällighet, hvarmed han sökte uppfylla alla deras önskningar och göra allt som behagade dem. Enkan Michelet hade omsorgsfullt inlagt i sin koffert den hufvudbonad, som hertigen ryckt från barnets hufvud och ersatt med hatten, som så när hade kostat den olycklige lifvet. Hvarje klädesplagg, som Hugo burit, hade för modren och systern blifvit en helgedom. Enkan tyckte att, efter hennes sons försvinnande, trenne guldvifvor, planterade i lerkrukor och ställda i solen uti fönstret, började vissna, ehuru Toinette skötte der med mera omsorg än vanligt för att få dem att växa. 4Se der, moder!4 ropade Toinette under snyftningar och pekade på ett par af Hugos gamla skor. Spindelväf uti dem! Ar det då redan så länge sedan han reste? Spindelväf! upprepade modren med dju smärta. Spindelväf såsom i grafhvalfvet! Ack, min Gud! hvem vet på hvilket träd spindlarne spinna sina nät omkring mitt barns liflösa kropp, eller i hvilken dam fiskarne frossa på densamma? Ack! de hafva tagit i besittning hans skor, emedan de väl visste att han aldrig mera skulle behöfva dem. Den olyckliga qvinnan förmådde ej säga