Aftonbladet – 23 oktober 1861, sida 2

stora tjenst han gjort sin reskamrat. -En lycklig tanke uppsteg hastigt i köpmannens hufvud. Han kom ihog med hvilken skicklighet den raske gossen hade biträdt vid förspänningen af hästarne innan man lemnade byn. Han påminde sig den beslutsam: het och det mod den unga resenären hade visat, och framför allt det bevis af styrka i sina knäveck han ådagalagt då han gick att nt Tristans hjelp efter den olyckliga händelsen i skogen. Han kunde för öfrigt icke nog beundra barnets grannlagenhet, som icke en gång tycktes tänka på att utaf den af honom frälsade mannen fordra den belöning, som blifvit honom lofvad i farans stund. RvR fann Vermeil i sin beiäkning, att han skulle slå två flugor i en smäll, om han anställde Hugo såsom dräng; ty å ena sidan förminskade han till hälften den fruktan han haft att taga i sin tjenst tvenne kamrater, på hvilka han icke fullt var säker, och å den andra uppfyllde han mot sin unge räddare en skyldig erkänsla. Hugo, som i sitt öfvergifna tillstånd icke visste hvad parti han skulle taga eller huru han skulle bära sig åt, antog med begärlighet Vermeils anbud att åtfölja honom såsom biträde vid transporten. För att komplettera sin personal antog den misstrogne köpmannen, såsom medhjelpare åt Hugo, en ung bonddräng, :!en enfaldigaste han kunde finna, men icke den minst starka i fråga om knytnäfvarna. i Som solen redan lutade till sin nedgång, kunde man icke med allvar tänka på att åter begitva sig i väg. Den hederlige Vermeil attade då det besl:t att tillbringa natten på värdshuset, hvarest han funnit nattherberge för sina sårade tjenare. Men på samma gätt som ett brändt barn skyr elden, så fruktade äfven köpmannen, som var tvungen