I den händelsen,? återtog hertigen med rynkade ögonbryn, skall ni utlemna dessa uslingar till mig på det jag må kunna vara i tillfälle att läta döma och straffa dem efter våra lagar, ty de äro. bretagnare och såsom sådana tillhöra de min domsrätt. Jag är ledsen, ers nåd, att ej kunna bifalla er begäran, svarade öfverprofossen med utmärkt artighet. CHvarje brott, beånget. på konungens område hörer iunden kungliga rättvisans domsrätt. .Beträffande den skadeersättning, hvartill denne hederlige .köpman och hans komrater ega rättighet för sår och förlust af egendom, skola vi sedermera bestämma den, och jag hoppas att ers nåd skall vara god och derför utkräfva beloppet hos de brottsliges familj och deponera det i den kungliga skatt kammaren. Nu torde ers nåd tillåta mig att skrid. till uppfyllande af min pligt såsom domare. Utan att lyssna till hertigens anmärkningar, kastade Tristan en triumferande blick öfver det församlade landtfolket. Hör hit, -bönder!4 utropade han, pekande med värjan på en vidsträckt damm, som på något afstånd framlyste mellan gräset; ni har der, mina vänner, en förträfflig damm. Är den tillräckligt djup för att deruti bereda en passande bädd för dessa fyra skälmar? Är den dessutom fiskrik och innehåller den till exempel några sköna gäddor? Vid dessa ord kastade han en sned blick på hertigens hofnarr, som ingalunda syntes lisponerad. att åter begynna sitt skämt. Den är djup och fiskrikt, svarade med lyster tvekan en at de omkringstående, på vilken Tristans blick särskildt hadefästat sig. Godt, min vänt, svarade öfverprofossen. Derefter reste -ban sig i stigbyglarne för ut kunna öfverskåda hela hopen, och med ög röst, så att alla kunde höra honom, ade han: Hören, i konungens namn! Alldenstund lessa bretagnare, som ni här se, hafva på Ulmän väg föröfvat rån och mord, hvilket