med köpmannen i sin glädje öfverhopade Tristan, svarade denne endast genom att låta förbinda de sårade och gifva befallningar åt alla att återvända till byn, hvarest hertigen af Bretagne hade tagit in. Denna befallning blef genast verkställd, och som ingen derifrån var undantagen, var Hugo naturligtvis med i sällskapet. Ett outsägligt uttryck af glädje lyste iöf: verprofossens hårda drag, då han kom i åsyn af värdshuset och fann hertigens af Bretagne folk, som slagit sig ned vid eu bord vid dörren och öfverlemnade sig åt en stojande glädje. Verkan af, Tristans åsyn var af en helt annan natur. Då de sågo honom närma sig, uppstod bland dem en dyster tystnad. Man skulle kunnat. tro att ett spöke visat sig för deras förvånade blickar. Öfverprofossens oväntade återkomst med sina handtlangare uppväckte äfven en allmän rörelse i L n. hvars alla invånare snart voro församlade, nyfikna att få höra hvad som skulle ske. Oaktadt den vedervilja, som hertigen af. Bretagne: kände vid åsynen af Tristan, kunde han icke motstå sin nyfikenhet och visade sig i dörren till värdshuset. Generalprofossen hade med sitt manska jort halt på något afstånd derifrån. Vid åsynen af hertigen och ryttarne i hans svit reste sig till hälften de fyra sårade banditerna, som lågo på kärran och ropade med en ömklig stämma: ; Nåd för oss, nådig herre! nåd!;ty vi tillhöra er! : Hvad betyder detta?? utropade i detta ögonbliet hertigen, som, blek af vrede, gick några steg mot öfverprofossen. Hvad tänker ni göra med dessa k .rlar, ty, som jag ser, höra de mig till, som ensam eger rättighet att bestämma öfver deras öde.? Jag beklagar, ers nåd, af allt mitt hjerta; alt dessa banditer äro af edert folk, svarade öfverprofossen med nästån raljerande ton, ty de hafva gjort sig skyldiga till rån och mord. på kungens område och jag har träffat dem å bar gerning. ä