min goda engel, och jag skall värdigt belöna dig, om du bjelper mig att återfå min förlorade egendom. Du ser ju sjelf att jag är alldeles andtruten och att mina ben ej äro i stånd att bära mig.t Hugo hade knäveck af stål och skulle kunnat springa i kapp med en häst. Som han något för hastigt tömt vinstånkan, hade han mer än ben, han hade verkligen vingar. Han tog då sin ansats och for afi fyr språng. Under det barnet med vindens hastighet ilade mot kullen, der Tristan och hans gensdarmer hade gjort halt, hade köpmannen åter begynt sina klagoskrik, so a -upprepades af skogens alla echo. Men efter några minuter blef han angenämt öfverraskad vid åsynen af-Tristan och hans anhängare, som kommo ridande i sporrstreck. På några i hast gjorda anvisningar af den förtviflade borgaren; hastade truppen i-:banditernas spår, hvilka, i anseende till kärrbjulen och hästhofvarnes intryck i marken, det icke var svårt att följa. Få ögonblick efter sedan Tristan och hans folk hade fördjupat sig i skogen hörde köpmannen och Hugo, som hade hunnit återkomma till den förre, stt skott på något afstånd ifrån stället der le befunno sig. Det var ett tydligt tecken tt gensdarmerna kommit i handgemäng med vanditerna. Borgaren, som icke betviflade utt ju de förra hade öfverhanden, begynte oppa af glädje och ropade till sina fornän, som, mer och mindre sårade, lågo på narken: ; Hämd! hämd ! --Har ni hört, mina väner? Mod! den ädle Tristan -hämnar oss illa, Lefve öfverprofossen! Död åt banliterna, till och med om hertigen af Bretagne skulle vara ibland dem! SE Den hederlige borgaren fortfor i sin stojande glädje, då han i hast blef varse, framkommande på en sidoväg i skogen, tre kär-kor, som fått en tillökning i lass af två döda och tre sårade röfvare, På de frågor och bevis af erkänsla, hvar