Tristans ankomst hade hertigens folk betydligt sänkt tonen; knappt vågade de med låg röst utvexla några ord. Den ende, som härifrån gjorde ett undantag, var bertigens hofnarr. Han sladdrade på sitt vanliga sätt och hade, tack vare hans medgilna rättighet såsom: sådan, inventing förlorat af sin vanliga manterhet ceh oförskämdhet: Hör påt Herr Pristen2, atropade hut, man beklagar sig bittert öfver er, man påstår att. ni höjt priset på hampa i Frankrike; och man till r utt nigöder fiskarna, men att man icke i dem utan att ädraga sig stark kol. verföre inskränker ni er till äcänd ö t efter menniskor? Skulle ut icke ha smak för något godt ädelt villebi viler tycker ni alt rönnbären icke iäro 1 12, emedan ni icke kan räcka dem med hvuden? Man tror sig icke allenast fullkön :r, utan man har äfven full anledning da alt ni efter döden skull blitva vörilad som ett helgon af alla stråtrölvare, som: finnas i Frank: rike. Detta besynnerliga utfall Hösvarade öfverprofossen endust nied ch tlig tystnad, som visserligen var det bästu och säkraste medlet att tysta tungun på en narr. Han hade föröfrigt aft tillräcklig tid att låta sina hästar pusta och sitt manskup att förfriska sig, hvarföre han lagade sig i ordning att fortsätta resan. Sedan han derföre låtit blåsa till häst, steg han i sadeln och tog samma väg som hertigen kommit och som, siter hvad Hugo sedan fick veta, förde till Paris. Sedan köpmannen och konungens lagskipare rest, begynte: den unge resenären, som nu blifvit ensam, utt erfara en stor uktan för Frans af Bretagne och hans olk. Han tyckte? att hans ansigte borde örråda honom för hertigen och att denne kulle kunna fordra räkenskap af honom för len icke framkomna beskickninyen. EH (Forts. följer.) (ö 1 ia