den och snart erfor man att hr Wesslers pawviljong Bellevue invid jernvägens stationshus Jå robänken stod i full låga, isynnerhet som det aflägsna läget gjorde att det dröjde länge innan folk och sprutor hunno der samlas. Elden företedde ett särdeles imposant skådespel vid afspeglingen i allternas kronor och i vattnet under en vacker månskensbeiysning. Innan hjel hann ankomma hade elden så tagit öfverhand, att det ej var att tänka på räddning af det antända huset, utan endast att moderera. elden till skydd för jernvägens närstående byggnader, af hvilka isynnerhet stationshuset var i fara, men skyddades med -brandsegel, synnerligast som vädret var alldeles lugnt. Utom den nedbrunna paviljongen skadades betydligt en mindre, dermed tättbyggd jernvägens byggnad. Af hr Wesslets lösörebo kunde intet bergas, och hr W. sjelf, som låg en trappa upp, lärer hafva måst klättra utföre altanen, enär elden stängde nedgången igenom trappan, i hvars grannskap den hade utbrutit; anledningen till denna är oss icke bekant, men torde kunna uppdagas vid en blifvande undersökning. Paviljongen, hvars bortflyttning varit länge i fråga för beredande af utrymme för jernvägen, och hvilken var uppförd af bräder med sågspånsfyllning, var försäkrad i länets brandstodsbolag för 5250 rdr och lösegendomen till 3900 rdr; en del af denna lärer dock nyligen blifvit uppflyttad till hr W:s nya lokal uppe i staden.