samhet som de åstundade att så fort som möjligt undkomma de slag, som haglade öfver dem, men som de emellertid — fördrogo med undergifvenhet och utan att dervid gifva tillkänna minsta knot. De hade icke huunit maka åt sig, då en annan trupp af ryttare, mindre talrik än den förra, anlände från den motsatta sidan at byn och som lät befara, att oordningen och oredan skulle blifva ännu större. Emellertid var denna fruktan ogrundad. Tvärtom upphörde de hotande ropen från manskapet af herligens svit likasom genom en förtrollning; de instucko fredligt sina svärd i baljorna, och formännen kunde, utan att vidare oroas, sluta förspänningen af deras hästar. Blotta åsynen af Tristan och hans gendarmer hade varit tillräcklig att åstadkomma detta underverk. Hertigen a Bretagne, som stigit af hästen och rtedan gifvit befallning att förfriskningar skulle serveras i fria luften under linden, ändrade hastigt beslut. Med en sned blick på Tristan, hvaruti ett illa doldt raseri framlyste, drog han sig in till det inre af värdshuset, likasom om han icke kunnat uthärda den fruktansvärda öfverprofossens anblick. ör Köpmannen hade med en synnerlig tillfredsställelse åskådat detta stumma uppträde. Han gnuggade händerna med ett betänksamt utseende och mumlade mellan -tänerna: Hå! åh! Det är bra. Hertigarne och de stora herrarna gå till och med ur vägen lör herr Tristan. Orsaken är att de frukta honom lika mycket som elden vattnet och räfven vildsvinet när det visar tänderna. Sedan fortsatte han med högre röst; SHör på Frans, Anton, Jaques, varen lugna: Skynda icke så med förspänningen. Ni-ha god tid. Ingen skall vidare understå ig att mörbulta edra Tyggar och axlar; ty, mina gossar, Tristan är här. Derpå vände han sig till Hugo och sade: 4Hör hit min gosse! Vägrar du ännu ut dricka herr öfverprofossens skål, nu då