lefvande åskådlighet. Äfven denne om fö derneslandet mycket förtjente mans offeni liga bana företer, likasom Vegesacks oc flera andra svenska mäns, åtskilliga prof p misskännande från deras sida, hvilka de tillkommer att gruppera förtjenster och ställ hvar och en sådan på dess rätta plats. Såsom bidrag till den glade skalden W von Brauns lefnadsteckning har författare här meddelat en mängd bref till Axel Ad lersparre, L. J. Hjerta, J. Lind m. fl. B visar sig här i hela sin egendomlighet: äl en smula tragisk och mycket blaserad, ä! i högsta grad komisk och uppsluppen. D innehålla såväl i ey kOlogidG som litterär hänseende åtskilligt af intresse. Bellman tysk romanbjelte. I Nordhausen har för någon tid sedan dock med tryckår 1862, utkommit en 1ol med följande lockande titel: Michael Bell mann oder die Zeit des lustigen Schwedens Roman von F. Brunold. För att skaffa vår läsare det nöje, som ligger i att se någo rätt besatt, och tillika förekomma vådan a den illa hopkomna romanens öfversiättning -till svenska — öfversättare och förläggar kan man nästan tilltro hvad som helsti de: vägen — vilja vi af densamma lemna el kort, men alldeles tillräcklig resumå. På den berömda krogen Tre Liljor — di för tiden den mest besökta krog i Stock holm? — begynner historien. Der samman träffa en vinterafton, efter vanligheten, Lid ner, Bellman, Hallman, CWindahl4, Envalls son, Thorild, Ödman, Ehrensvärd, ?und nocl einige in Schweden damals bekannte Dich ter, äfvensom en harhjertad och opålitlig karl, som kallas der Herr Waktmästare! (Diesen Titel — upplyser förf. — fihre versehiedene Unterbeamte in Schwedent) Lidner blir allt fullare och Bellman all mera lifvad. Slutligen sjunger han: 5: lunka vi så småningom — (d. v. s. i skra tysk öfversättning), hvarefter de damahl nicht unberihmte herrar skalder lunka u i skrålmaärsch kring gatorna, i det Thorild Ödman och Ehrensvärd gå i teten och på sina skuldror bära Lidner, som är plakat Vid utgången får Hallman tag i grefve Gyl lenborg, som stått bland fölkhopen utanfö och ge och drar honom med våld mec sig i tåget. På Drossninggasan? ) möte tåget kung Gustat, som ropar till den stac kars Gyllenborg: Bra, bra, grefve! De gläder mig att mina akademici nedlåta sig till folket!X I detta ögonblick smögo tre män i skug: gan utmed husentt......... Naturligtvis Horn, Ribbing och Ankar. ström! Dagen derpå är kungen ledsen och berättar mycket omständligt Carl XI:s syn — som han sjelf också sett under natten — för Armfelt, Kellgren och Bellman. Fö) att trösta kung Gustaf påstår Bellman ati äfven han haft en svår dröm — och nu kommer det minst galna i hela romanen... Jag tyckte att jag dog4, säger Bellman. Mina sånger glömde man, en allehanda dumma streck kom man ihåg... Man satte narrkåpan på mig — — — — Ännu var smärtans målj icke fullt. Det tacksamma Sverge ville aldrig glöm na mig. Men mit namn blef en skräck för mödrar, fruar och fästmör. Man stiftade ett sällskap, man inrättade en årlig fest med mitt namn i spetsen, man reste mig en byst, kransäde mig med en ny ranka hvarje år — höll dåliga tal och drack mycket. O! Män vallfärdade i långa rader till min byst, pratade der både mycket och dumt och söj o sig, allt fullare och fullare. Och till allt det här måste jag låna mitt namn... Ju mer mödrar, fruar, fästmör jemrade sig och förbannade mig och kallade mig fyllbund och folkets förförare, desto ifrigare berättade männer det ena galna strecket efter det andra — och allt skulle jag ha gjort!... drucko, tills de ic e kunde berätta mer, men — minga sånger glömde de... Som narr lefde jag qvar, som skald var jag förgäten. —— — tBellman teg utmattad... stora svettdroppar perlade i hans panna.t Vi undra hvad P. B. säger om en sådar pik ifrån Nordhausen. Men Bellman lifvar upp sig igen en a dagar: e i sällskap med Adam, Sverges stör. ste skådespelare på den tiden. Han berät tar i eit tSchenkhatustt huru hån som: ung student och kär varit med på en Moajfest Upsala, hvilken ban också utförligt skil drar med ord, lånade ur någon nutida be. skrifuing öfver Majfesterna, Han ville, då festen var slut, gerna skänka några blom mor åt sin vid stora torget boende flamma och begaf sig derföre ned till botaniskt trädgården. På den unge mannens bön skai Linn af åt honom några af sina skönaste tidigt utslagna sällsynta blommorX; en in nan Bellman hunnit väl få dem i hand, lade Svedenborg (dersoeben bei seinem Freunde Linnå eingetroffen war) handen på han: hjessa och profeterade alt ban skulle bliel konungs och elt folks gunstling. Andtliger kom han fram med blommorna — men kä restan fann Kan i en aöbåns armar oc denne andr Hur gränslt :) Författaren tyckes utdöma bokstafven t i Sven ska namn, ty det heter hos honom Dros ninggasan, Fredsgasan, Bengs Lidner