turhistoriskt innehåll. I ett af berörde bre förekommer följande -. märkliga yttrande om konung, Carl Johan och hans regering : — — Om vår konungs republikanism, som du i detta arbete kommer att vidröra, har jag min önskan att det måtte ske med stor varsamhet. Han, såväl som Napoleon synes alldeles ha öfvergifvit sina ungdomsprinciper, sedan de väl kömmit till väldet. Ingen har lemnat autokratien och Europas monarker ett fastare handtag än Napoleon. Jag tror väl att han i sitt högmod skulle helst ha önskat att konungar, i stället för hertigen af Vicenza hållit hans stigbögel då han satte sig till häst, och att påfven i full skrud gjort daglig kammarherretjenst hos honom: Så ock med den, som ödet beskärt 2:ne nordiska kronor. En kommande tid skall förundra sig öfver att han mer än 30 år förmått tillbakåhålla en manlig och redbar nation; som suckat efter oumbärliga reformer, ja, att han icke ens vårdade sig lära denna nations språk. Konungen har otvifvelaktigt mycket snille och han är en varm vän till sina vänner, hvarföre jag också är honom uppriktigt tillgifven och skulle intet ögonblick tveka om att höja min arm till hans försvar om så påfordrades; men att det dynastiska intresset har helt och hållet bringat folkets i bakgrunden, det är min öfvertygelse. Det oaktadt. tror jag icke att det står så illa till, som många utmåla Sverges ställning och likna henne vid Frankrikes under Ludvig XIV:s sista dagar. Att oupphörligen våga afslå ständernas alla väsendt ligare åtgärder, kringgå dem eller ock på annat sätt tuska bort all he.sosam verkan af dem, är hvad vi länge och väl tåligt upplefvat. S General Staffeldt i Norge frågade mig en afton på Kongsvinger 1809: vet herrn huru många menniskoracer det finnes på jorden? Svar: ja Blumenbach antager fem, nemligen nduer negrer, kopparfärgade, mongoler och hinduer. Nej, svarade gubben, så är det icke, de äro blott 3, nemligen svarta, hvita och furstar, ty sedan vanliga menniskor blifvit furstar, äro de icke mera desamma. ; Sven Adolf Norling, den grundlige djurkännaren, den utmärkie läraren och humoristiske sällskapsmannen, är här framställd med lefvande åskådlighet. Afven denne om fäderneslandet mycket förtjente mans offentliga bana företer, likasom Vegesacks och flera andra svenska mäns, åtskilliga prof på misskännande från deras sida, hvilka det tillkommer att gruppera förtjenster och ställa hvar och en sådan på dess rätta plats. Såsom bidrag till den glade skalden W. von Brauns lefnadsteckning har författaren här meddelat en mängd bref till Axel Ad lersparre, L. J. Hjerta, J. Lind m. fl. B. visar sig här i hela sin egendomlighet: än en smula tragisk och mycket blaserad, än i högsta grad komisk och en De nnehålla såväl i psykologiskt som litterärt hänseende åtskilligt af intresse.