serat den stora gränsskilnaden och redar njuta paradisets sällhet. I samma ögonblick som mannen, hvilker Tristan tillade titeln doktor, hade stigit upp för att emottaza konungen hade Hugo för första gången kunnat se honom i ansigtet. Han gjorde dervid ett hopp af gl:dje och hans anletsdiag ljusnade hastigt. Lyckligtvis hade hela truppen, i anseende till furstens väntade ankomst, I åde tankar och ögon vända mot det håll, hvarifrån han skulle komma. Eljest skulle den rörelse, som den den unge fången gjorde, kanske ådragit sig de omkringståendes uppmärksamhet. Hugo hade verkligen trott sig igenkänna sin morbror Jacques Coittiers anletsdrag i den svartklädda mannens ansigte, ehuru denne sednare visade en ovanlig hållning i värdighet och bar en drägt, som genom sin rikedom så betydligt kontrasterade mot den som hans slägting samma dag haft i fädernehuset. . Han kunde icke i början tro sina ögon; men då han såg doktorn ställa ordet till konungen, försvann hans sista tvifvelsmål. Det finnes menniskor, som vid en öfverhängande fara förlora fattning och mod; andra åter hemta derifrån en öfvernaturlig både kroppsoch själsstyrka. Hugo tillhörde dessa sednare. Hastigt påminte han sig, att hans morbror hade anbefallt honom att synas vara en för honom alldeles främmande person. Denna befallning följde han nu bokstafligen, och hans ansigte antog ett så fullkomligt uttryck af lugn och känslolöshet, som om det varit gjutet i brons. Jacques Coittier ansågs för en af de skickligaste läkare på sin tid, och det anseende han åtnjöt i Frankrike bade förskaffat honom titel af konungens Mire 7). Han var ) Ett gammalt ord, som har samma betydelse som ordet läkare,