kofsmannen till hans broder Baudoins undergång och som icke: gjorde sig samvete öfver att äfventyra den olyckliga enkans si. sta sons lif? Borde han fortsätta sin väg och uppsöka hertigea al Brefagne, som utan tvifvel skulle, till belöntug, tilldela honom något helt annat än k ne mynt, då han fick veta förlusten ut cel tll honom ädresserade brefvet? All -dtsn frågor, som oredigt och om hv t frataställde sig för Hugos själ, försutiv Loncm uti en otrolig förlägenhet. Slutlicen ujpstod hos honom en from fanke, som bordt vara den första. På hvilken svag tråd hade icke huns lif hängt! En försyneus skickelse hade endast kunnat rädda honom. Hvilket medel till hans räddniog skulle Cöittier kunnat finna, om ban icke urult de (venne fräknarna? och skulle moditu tGbserverat dem, om hon ieke i sin frön:Höt tänkt att fästa på sin sons hals det-lilla sillverkörset, för att sätta sitt barn under denna gudomliga symbols mäktiga beskydd? Vid denna tanke kände Hugo sina ögon fuktas af täcksamhetens tårar. Huru tackade han icke sin goda, förutseende moder! Huru tryckte han icke sina läppar på det lilla korset, som han ögonskenligen hade att tacka för sin räddning. SAck, min mor! utropade han med en djup suck. SAck, min syster Antoinette! Om icke ni båda voro qvaur i Carlot — med hvilken glädje skulle jag icke då för alltid vu farväl åt, detta ställe, för att gå och söka min lycka annorstädes! Men hvarföre hade icke morbror Jacques ned ett enkelt ord eller tecken anvisat hoom åt hvilket håll han borde vända sina eg? Att följa den väg, som kouungen uch deu förlärlige Tristan hade tagit, kunde han omöjligt. Orts.) 4