Hugo, utan att vidare bekymra sig om ho. nom, TrEDJE KAPITLET. Hvilken förskräcklig och ångestfull timme det fattiga barnet hade tillbringat! Han trod de sig hafva haft en svår dröm; men dc sönderskurna harskinnen och den sönderslitne hatten, alla dessa orediga slarfvor, som låg kringströdda på marken, derna ännu rykande eldbrasa, dessa spår af merniskor och hä: star i gräset och sarden, och ännu mer detta förfärliga upphängda lik bevisade tydligt at! han icke varit föremål för någon synvilla. Ehuru hans hals ännu var blottad, tyckte han, genom en besynnerlig erkan afen genom förskräckelse öft erretadinbillning, känna hampsnörets tryckning på den och begynte i fulla drag inåndas den friska luften. Naturen, som utbredde sig omkring honom och som några timmar förut hade synts honom så leende och skönt tycktes honom nu beröfvad sitt behag och sin prakt. Solens strålar voro icke mer så lysande; han tyckte sig se den azurblå himlen förvandlad i en mörk svepning. Löfvens glada susning hade blifvit en sorglig klagan och domherrarnes toner en grafsång. Bofinkarnes drillar hade antagit ett sorgligt ljud i den bestörte gossens öron. Vid hans fötter lågo de sönderslitna, sönderskurna och oigenkänneliga harskinnen, de oskyldiga upphofven till hans olycka. Utan dem skulle han förblifvit lycklig och lugn i fädernehuset, och nu — hvad arti skulle hanibesluta sig till? Skulle an återvända till Carlot och utsätta sig för den mans vrede, som så obarmhertigt satt på spel ett oskyldigt barns lif och som vore i stånd alt lägga honom till last den misslyckade beskickningen? Hvad kunde han vänta af en man, som redan varit upp