Aftonbladet – 17 oktober 1861, sida 1

nn Hugos skrik -och motstånd skulle varit fåfänga, Om icke mannen isvarta rocken ånyo lagt sig emellan. Herr Tristan?, sade han till öfverprofossen, om ni anser er vara skyldig mig någon erkänsla för det råd jag gifvit er, gör mig det nöjet och uppskjut afrättningen till konungens ankomst, som icke kan dröja länge. Hvad tänker ni på, doktor? frågade öfverprofossen och spärrade upp ögonen förvånad. Tror ni då att konungen bekymrar sig öfver om en mer eller mindre af dessa gökar finnes i verlden ?4 Ni har kanske rätt, svarade mannen. CEmwellertid är det möjligt, om mina aningar icke bedraga mig, och om spådomskonsten icke är blott ett hjernspöke, är det möjligt, säger jag er, att denne gosse är bestämd att en dag blifva konubgens skyddsengel. Ir. å id detta språk smålog Tristan :misstroget och skakade ;på hufvudet. Emellertid gaf han Guichard ett-tecken, som hade till påföljd; att Hugo fick några ögonblicks upp: skof samt attden fortfarande kampen emelJan honom och den förfärlige gensdarmen upphörde. I anseende till gossens skrik och brottning hade han icke hört rösten af-den, som så ädelmodigt lagt sig ut för honom; så att han icke kunde förstå anledningen till-det honom--lemnade dröjsmålet. Också stod han flämtande med öppen mun, med delad uppmärksamhet emellan Guichard och den fruktansvärde Tristan. Sålunda förgingo flera minuter, hvarunder öfverprofossen-och-hans-gensdarmer samtalade med låg röst, utan att ett ord af detta hemlighetsfulla samtal nådde den lifdömde ossens öron. Slutligen hörde man: på afständ ett tydligt ljud af hofslag, som hastigt