Aftonbladet – 17 oktober 1861, sida 1

Så mycket bättre för dig, svarade den alltid känslolöse profossen. Skulle du heldre vilja att jag doge skyldig? frågade fordom den vise Sokrates en af sina lärjungar, som klagade öfver att. hans lärare blifvit oskyldigt dömd att tömma giftbägaren. Jag råder dig, lilla skälm, att tänka och tala som den gamle filosofen; Du får dela denna utmärkelse med denstörste af verldens vise. Haf barmhertighet med mig, jag är ännu så ung, återtog Hugo, som icke kunde afstå från hoppet att beveka detta stenhjeria, Så mycket bättre, min gosse; ty är det icke behagligare att ung ingå i himmelen, än gammal i helvetet. Sedan Tristan yttrat dessa ord under ett afskyvärdt grin, vände han sig till mannen, som nyss fästat snöret i trädet och försökt löpknuten, för att förvissa sig att allt var i ordning. Guichard, har du snart slutat, frågade han honom ? Nådige herre, allt är färdigt.? Gör då din skyldighet. I detta ögonblick fattade Guichard tag i barnet, för att släpa det till trädet, i hvilket det förfärliga snöret hängde. Men Hugo, som i detta yttersta ögonblick hade återtått hela sin själskraft, och hvars styrka tycktes fördubblad, gjorde den gamle bussen ett förtvifladt motstånd. Han uppfyllde luften med sina, skrik, han spjernade emot af alla krafter öch vred sig för att komma lös från dessa jernhänder, Emellertid kom han hvarje sekund ett steg, närmare.-det fatala trädet, när den svartklädde mannen, som -hittills hade suttit orörlig vid, elden, hastigt vände sig till öfverprofossen och sade: Herre. jag tycker ni går alltför fort till väga. Ni har glömt att undersöka gossens hatt. Om hertigens budbärare är försedd med