Aftonbladet – 17 oktober 1861, sida 1

För öfrigt hade den fattiga enkan mer än eh gång för sina barn yttrat denna farhåga, och det var af detta skäl som hon hade försökt rädda sin yngste son ifrån den .farliga beskickning, som hertigen at Nemours uppdragit åt den äldre. Om Hugos hjerta en. timme förut varit uppfyldt af en så ren, liflig;och fullkomlig glädje, så var det nu sett rof för en Oobeskriflig ångest. Det arma barnet darrade i alla lemmar, och tänkte endast på det förförliga och skymfliga slut, som väntade honöm. Det är en förskräcklig tanke att se NT så nära det olyckliga målet, när man ännu är ung och stark och framtiden ler emot en med sina glada förhoppningar; en tanke utbn tvifvel så mycket förfärligare för ung dåömen, som till och med grånade och skröpliga gubbar klaga vid åsynen af döden och icke Tuna tro på möjligheten af det nära förestfiende slutet. s Då Hugo icke hade styrka att resa sig upp, vände han sig till öfverprotossen, sträckte bedjande möt honom sina armar och ropade med en klagande stämma : iCNåd! min gode he re, nåd! Vid -heliga Ghds moder, vid alla paradisets helgon, bedyrar jag, att jag icke bär något hemligt eller misstänkt på mig!4 icJa, men på din tunga?, svarade Tristan, utbn att Bevekas, Det är derföre törsigtigt. nin slipade karl, attbinda den för evigt på dig. : iNej, nej, jag svär eder det!? fortfor bårnet med en ton, så förtviflad, att det kunnåt röra hyarje annat hjerta än den oförsånlige könglige lagskiparens, Jag är en dåst ålagd att till hertigen af Bretagne framföra helsningar från hertigen min herre! Tro mig, nådige herre, tro mig, jag är oskyl dig!