Aftonbladet – 16 oktober 1861, sida 1

hundra steg, förde honom till en öppen plats ii skogen, vid. hvars ända ea grupp af gestalter, lik den som hade fasttagit honom, syntes placerad omkring en stor eld. Ehuru Jla dessa personer voro beväpnade, sågo de ej ut som soldater. De voro kläddaien slags uniform, ehuru mycket enkel. Hugo trodde sig hafva fallit i händerna på ett röfvareband. Med undantag af en enda, som syntes vara deras anförare, bar hvar och en af dem ett snöre af hampa, soin var flera, hvarf upplindadt i form af en garnHärfva och fästadt vid venstra axeln. I deras lädergördel hängde en kort, men bred Huggare och deras muskötter voro ställda mot trädstammarna i grannskapet. Litet längre fram i skogen betade sadlade och betslade hästar, hvilka tydligen tillhörde dessa ryttare. ; I det ögonblick enkan Michelets son och den okände inträdde på den runda plan, der denna hemli hetsfulla grupp befann si : vände alla sig hastigt om och betraktade barnet med ett uttryck af nyfikenhet. En nda af dem, som var svartklädd och hvars lifrock var af elegantare snitt och finare kläde, förblef orörlig med ryggen vänd mot de nykomne och hade,. likasom fördjupad i tankar, sina ögon fästade i eldbrasan. Sedan Hugos följeslagare hade öfverlemnat brefvet åt den som syntes vara anförare för bandet och i korthet redogjort för hvad som händt, kåstade den sednare en forskande blick på gossen och sade till honom med en egen eftertrycklig ton: ; Kom hit, min gosse! om lifvet är dig kärt, så tala till mig med uppriktighet. Medför du, utom detta bref och dessa harskinn, icke någonting, som är gömdt på din kropp eller i dina kläder? Hoppas icke bedraga mig genom list eller lögn. Detta lyckas