Aftonbladet – 16 oktober 1861, sida 1

sprang han efter någon bofink, som glädtigt hoppade på kanten af vägen, eller stannade n vid randen af en bäck för att, under let han åt en brödskorpa, släcka sin törst, Mer snarare för att betrakta uti vattnets spegel. den ståtliga effekt han gjorde med sin med vapen utsirade hatt. Han hade på detta sätt gått i tre timmar utan att hafva ött någon, med undantag af någon landtman eller fredlig resande, eller några barn, sysselsatta med att samla torra. qvistar. Hvad som framför allt ökade hans munterhet var tånken på den rika belöning, hvarom hertigen under skämt gifvit honom förhoppning. an sade beständigt till sig sjelf, att Frans af Bretagne var en. alltför magnifik herre alt han skulle underlåta . att rikligen belöna ehcbudbärare från sin! vän hertigen. af Nemours. Fullkomligt öfvertygad härom :delåde han redan i tankärne skatten emellan -in mor och syster och gladde sig redän på förhand åt den lycka han skulle bereda dem. I lhänryckningen öfver denna tafla, som inbillningen målade: för honom, kundehan ej hindra sig ifrån att göra ett hopp af glädje; uhder. utrop: Minsann, äro de icke nu rika!4 : Olyckligtvis. hoppade han på en kiselsten, som halkade undan fötterna på honom, hvarigenom han föll omkull så lång han var på gräset, som växte vid kanten af vägen: Denna händelse betydde ingenting, ty baärnbt hede ej skadat sig; men vid denna ovanliga rörelse hade han stött emot en buske oph dervid nedtryckt hatten på hufvudet ända till näsan. Den fattiga gossen kunde El se-något och han mäste arbeta med båda händerna för att lösgöra sig ifrån den fördömda hatten. Andtligen Jyckades han dermed och hade upprest sig på fötterna, när han hastigt befann sig ansigte mot an