ntograliska atbudningar. Man aterser henne alltid med nöje. Det har sagts, alt man genom denna tafla mottager intrycket af en hel tragedi. Men om det så är, så beror detta ej ensamt på valet af det tragiska ämnet, hvilket under en mindre snillrik konstnärs hand lätt skulle slagit öfver i det sökta och affekterade, utan i det djuptänkta, ädla och karakteristiska genomförandet af hufvudfiguren. I samma sal inom akademiens för de fria konsterna hus, uti hvilken hr Kiörboes exposition eger rum, har man ännu tillfälle att se Molins statygrupp bältespännarnet; men detta tillfälle upphörer med det första, ty i dessa dagar skall densamma söndersågas i flera delar, för att sedermera nedpackas och sändas till Berlin, der den skall gjutas i bronz. Denna grupp hörer utan tvifvel till det förnämsta,som på senaste tiden hos oss blifvit åstadkommet inom skulpturen. Vid senaste större konstexposilion inom akademien var densamma mindre väl placerad, så att den hos större delen af den besökande allmänheten icke ådrog sig, den uppmärksamhet, som densamma i så hög grad förtjenar. Vi ha någonstädes i afseende på denna grupp sett anmärkas, att ämnet icke i sig sjelf är af någotintresse eller synnerligen lämpar sig för plastisk behandling. I sådant fall skulle antikens bildhuggare ha begått ett slort misstag deri, att de till höj väsentlig del hemtade sitt stoff från öfningarne i de grekiska gymnasierna oeh från kämpaspelen i Olympia. Det är just dessa öfningar och strider, som den antika konsten till en stor del har att tacka för sin höga fulländning; det förekom uti dessa täflingar ingenting så djerft i hopp ,och språng, i brottning eller annan kamp, att icke den grekiska mejseln vågade sig derpå och ur sådana motiver frambragte sköna plastiska konstverk. Vi eriöra blott om borghesiska fäktaren och brottningskämparne i Florens; Och dessa äro dock utförda uti marmor. Huru ofantligt mycket mera och djerfvare af denna art utförde icke antikens folk uti den lätthandterligare bronzen, ehuru vi derigenom, att nästan alla mera betydande arbeten i detta material gått förlorade, sakna den talrikaste klassen af antik plastik. Vi kunna tryggt lita derpå, att antikens bildhuggare med den finaste takt uppfattade, hvilka ämnen som kunde och borde plastiskt behandlas; vi kunna med tillförsigt följa dem, ,då de med djerfhet försöka sig intill den: yttersta gränsen af sin konst och icke nedlägga mejseln, förr än de skygga tillbaka för det onatur liga eller den allherrskande grazien befaller dem det. Men gäller måhända berättigandet för ett dylikt stoff endast för så vidt som det är hemtadt från den antika verlden? Ar det öfverensstämmande med den plastiska konstens fordringar att framställa Olympiakämpar eller romerska gladiatorer, men deremot stridande mot dem alt till ämne för framställningen välja en. fornnordisk envigeskamp? Vi stöta här på den numera icke nya frågan, huruvida den nordiska fornsagans gestalter och scener kunna lämpa sig för behandling af den bildande konsten. En af våra utmärktaste författare: har en gång uti en afhandling besvarat denna fråga med nej. Men detta skedde för omkring ett halft århundrade: sedan, innan ännu skalderna hade hunnit för nutiden bearbeta och popularisera det stoff, som de fornnordiska sagorna innehålla, ehuru de visserligen redan då hade börjat uppspåra den rika silfveråder, som går på djupet af den fornnordiska dikten och det gamla nordiska folklifvet. Länge kämpades emot en nationell riktning inom litteraturen, hvilken ansågs skola leda endast till barbårism. Tvifarne och belackarue mot detta sträfvande ha förstummats icke genom teoretiska skäl och bevis, utan genom de rika skatter, som genom detsamma verkligen blifvit vunna åt vår vitterhet och som till en del ingått uti verldslitteraturen och tillvunnit sig hela den bildade verldens beundran. På samma sätt har detta sträfvandes berättigande inom den bildande konsten faktiskt blifvit ådagalagdt genom en följd af utmärkta konstverk. Effer alla de förarbeten, som nu blifvit or genom arkäologerna, skalderna och konst-1 närerna inom de trenne nordiska rikena, står saken nu på en helt annan fot än för femtio år sedan, och vi äro öfvertygade, att Geijers omdöme nu skulle utfalla annorlun da. Den som talar om gestalterna i den fornnordiska sagan såsom groteska och oplastiska, bör erinra sig, att lika groteska, otympliga och fantastiska förekomma de grekiska gudagestalterna i de äldsta grekiska sagorna, till och med i de homeriska sångerna, och att utbildande af de herrliga idealtyperna var ett verk, hvarpå nyare grekiska skalder och konstnärer under århundraden samarbetade, oberoende af tempel kultens intill senaste tiden styfva och otympliga idoler. Den omständigheten att herr Molin, i stället för ett par antika atlether framställt ett par fornnordiska bältespännare, Kar icke blott varit gynnsam i så måtto, att den gifvit nya originella motiver för behandlingen af de båda med hvarandra så nära sammanlänkade, men dock på lif och död med hvarandra kämpande figurerna, hvilken röjer på en gång det sorgfälligaste anatomiska studium och tillika ädelt formsinne och skarpt öga för plastikens fordringar, utan den har illika åt hela framställningen gifvit ett dju-! pare poeliskt innehåll, liksom en romantisk bakgrund, hvilken i sjelfva verketredan fin-; nes uttryckt uti de båda gestalterna, men; närmare antydes uti de basreliefer, hvarmed : eln är försedd och hvilka af det hela a ett litet romantiskt epos, en formnorlisk kämpalegend i plastisk form. Förträff-.:, Pte ban Gil ftir ONA kNER Fel KR Rrr ft Fil jr AT Få kr pj fi I l Nr