Den stora målning herr Ekman senastd utfört, och hvilken under några veckors tid is exponerades härstädes på Hötel Pheenix, är d en ganska egendomlig komposition. Man å ser der en ung matros, hållande i sin ena hand den engelska flaggan, med den andra sträckande -en bibel åt en italiensk herdegosse, som med begärlighet fattar denna gåfva, oaktadt en prelat, iklädd den påfliga tiaran, afvärjande söker träda emellan och hindrande sträcker ut sin arm mot matrosen. I bakgrunden synes en sväfvande Christusgestalt, som med välbehag ser ned på de båda ynglingarnes handling och 5 sin välsignelse, såsom en ersättning för den förbannelse, hvarmed den, som kallar sig hans vikarie på jorden, behagar hedrå dem. Som man finner, har arlisten här velat försöka sig uti den symboliskt-historiska stil, för hvilken W. von Kaulbach på den allrasednaste tiden brutit väg. Om berättigandet af denna stil pågår ännu inom konstverlden en häftig kamp, i det många räkna Kaulbach såsom konstens Messias och i hans arbeten skåda gryningen till framtidens konst, då andra åter i honom vilja se begynnelsen till konstens fullständiga förfall och anse honom till det sanna, äkta historiemåleriet intaga samma ställning, som fordom sofisterna till den verkliga grekiska filosofien. Utan attinlåta oss djupare på de frågor, som denna strid berörer, synes det oss dock som skulle Kaulbach, icke genom djupsinniga resonnemanger, utan genom en rad af konstverk, hvilkas värde och betydelse uti den konsthistoriska utvecklingen man näppeligen kan underkänna, ha dokumenterat det beättigade uti silt sträfvande. Den tomma ammaldags allegorien, hvars gestalter sakna allt individuelt och karakteristiskt lif, är numera lika antiqverad inom den bildande kon: sten som inom poesien. Å andra sidan bör: jar man allt klarare inse, att det är en väsendtlig skilnad emellan det blott och bart faktiska — det som en gång skett — och det verkligt historiska, och att endast sådana fakta kunna betraktas såsom historiska, hvilka äro af någon betydelse för mensklighetens eller en nations utveckling. Kaulbach har för det verkliga historiemåleriet i högre mening (som noga bör skiljas från hvad man kän kalla historiska genretaflor) funnit en medelväg mellan den abstrakta allegorien och det. slags aftecknande af vissa historiska händelser, genom hvilket historiemålningen endast lemnar s. k. illustrerande bilderi större skala och blir ett slags krönika i färger. Han söker i sina monumentala historiemålningar framställa det sannt historiska, och blott det historiska. Medelst en ideal uppfattning af historien, hvartill visserligen fordras dju are studier och grundligare bildning än konstnärerna i allmänhet anse för sig behöfliga, meddelar han i sina kompositioner icke så mycket en viss bestämd materiell handling, som denna handlings innehåll, betydelse och inflytande, och hela framställningen blir symbolisk, de särskilda gestalterna, ehuru framställda uti individuell och karakteristisk sanning, bli representanter för vissa idter och sträfvanden af djupare betydelse. I det vi sålunda icke ogilla den riktning, i hvilken hr Ekman genom sin ifrågavarande stora målning velat arbeta, tro vi dock icke, att han till fullo lyckats att träffa den verkliga symboliskt-historiska stilen. Otvifvelaktigt har han velat i-en bild framställa den stora andliga brytningsperiod, som i våra dagar inträdt hos det italienska folket ; men dels tro vi, att den scen han valt icke är tillräckligt symboliserande denna storartade brytning, dels äro de särskilta figurerna icke tillräckligt karakteristiska representanter för de historiska makter och krafter, som här skola sinnebildligen framställas. För att man skall kunna finna det påtagligt, att denne unge, lefnadsfriske, i framställningen något maniererade matros skall vara Old England, behöfs verkligen ett helt och hållet yttre attribut, den brittiska Union Jack, hvilzen han liksom en etikett håller i sin hand. Det unga hjeltemodiga, för frihet och nationalitet allt vågande, allt uppoffrande, från prestväldet med afsky sig vändande unga Italien har sin gifna symbol uti Garibaldi och kan nä ppeligen återgifvas genom en herdegosse från Campagnan, hvilken utan tvifvel skulle taga sig ypperligt ut i ett italienskt genrestycke. Pius den niondes i det hela milda och godmodiga drag äro icke heller rätt betecknande för karakteren af den romerska hydra, till hvars rot yxan nu synes vara satt: I öfrigt bör man med uppriktigt nöje erkänna, att taflan är effektfull och företer stora förljenster såväl i framställningen at de särskilta figurerna och den förträffliga och okonstlade pyramidal-grupperingen, som genom det dramatiska lif och sammanhang som det) hela företer. Vi föreställa oss, alt densamma, i fall den, såsom vi hoppas, kommer att sändas till den stora expositionen i London nästa år, der skall ådraga sig uppmärksamhet och lända den nordiska konstsbolen till heder. En svensk konstnär, som under en följd af år vistats i Frankrike, hr Kiörboe, har nyligen här hemma föranstaltat en exposition af åtskilliga bland sina nyaste arbeten, för att låta sina landsmän döma, om den artistiska ära han förvärfvat sig utomlands välförtjent. Vi tro, att omdömet i detta nseende icke är mer än ett och att konstens vänner i Sverges hufvudstad hos hr Kiörboe stanna i en stor förbindelse för den mindre vanliga konstnjutning han härigenom beredt dem. Främst har uppmärksamheten fästat sig vid tre porträtt-taflor, framställande konung Carl XV, kejsar Napoleon och kejsarinnan Eugenie, alla till häst. Man har förut hafi sig väl bekant, att Kiörboe är en af nutilens största hästmålare, men man finner är, att han innehar ett betydande mästerSET Sr åd A Mm Ef ee er JA FL Er An DR RT VS om br RN vt AV mn RR TR oh O ME NA. ct MA 1 KN SR OR FR RT NT Pr 7 lr RN TR LR ft IR FER Ar -—-— — — 2 Fre