Aftonbladet – 12 oktober 1861, sida 1

vändigt att hela verlden känner att du är ett sändebud från Nemours. Och, förenande ord med handling, ryckte han hufvudbonaden af barnet och ersatite den med en hatt, som han tog från en nära stående tjenare och som var prydd med armagnacska vapnet. Som hatten var något för stor för Hugos hufvud, så att han gick ner ända till ögonen, hjelpte hertigens tjenare detta genom att instoppa några stycken af papper inuti hatten, Derpå gjorde barnet en vördnadsful helsning för hertigen och begaf sig På vägen, sedan han för sista gången hade omfamnat sin mor och syster, på hvilka hjertat ville brista, då de måste göra våld på sig för att icke visa hertigen sina tårar, Och hvilka följde honom med sina böner och välsignelser. Om de i detta ögonblick hade upplyftat sina ögon, skulle de hafva märkt, uti ett af fönstren i öfra våningen af slottet, hertiginnan Louise, som med bopknäppta händer och blekt ansigte följde den unge resanden med en orolig blick och tycktes bedja för honom. Hon bad också verkligen, men på en gång för honom och för se sjelf. Besynnerliga skräckbilder sväfvade beständigt för hennes själ, och olyckliga aningar plågade makans och modrens hjerta, emedan det icke undgått hennes skuärpsinnighet att hertigen hade begagnat två pappersblad och, för att få sitt brel i ordning, användt t mera tid än som behöfdes för att skrifva en enkel biljett. — Djupt bedröfvad i sin själ och noga begrundande sin morbrors ord, bade Hugo tagit den föreskrifna vägen. Han befann sig snart ur sigte för slottet och staden och fördjupade sig uti. en ganska; tät skog, som sträckte sig ända till grannskapet af Carlot. : Aorts. följer.)