Aftonbladet – 12 oktober 1861, sida 1

Vid dessa ord tystnade Coittier och be traktade med tankfullt utseende sin syster, som hade börjat att hjelpa sonen med tillrustningen till resan och som, under tårar, gaf honom alla möjliga råd och anbefallde honom den största försigtighet. Hon fram: tog ur en koffert ett silkessnöre och ett silfverkors, som hon ville fästa omkring hans hals såsom en beskyddande talisman. I det ögonblick, då Hugo vek ned skjortkragen för att låta modren hänga det hilakorset på hans bara bröst, hade Coittier,. som hela tiden betraktat modren och sonen, hastigt närmat sig brorsonen med en rörelse af nyfikenhet för att närmare -betrakta ett födelsemärke, som barnet hade på sin hals och som bestod af en stor brun fräkne och en dylik mindre. :Enkan fullbordade sonens resdrägt genom att sätta på hans hufvud en dylik hufvudbonad af läder som hennes broders.. Under hela tiden, som detta arbete varat, hade den stackars qvinnan icke u.:phört att gråta, och hennes tårar föllo stundom såsom perlor på sonens kinder. Sedan slöt hon honom i sina armar — en känsloutgjutelse af den moderliga ömheten, som hade kunnat röra det hårdaste hjerta. Toinette omfamnade likaledes brodern under snyftningar, och båda två följde honomtill slottsgården. Der öfverlemnade man åt honom en läderväska, som innehöll harskinnen, det till: hertigen af Bretagne adresserade biefvet. och något groft munförråd för resans Redan stod den unge gossen i begrepp att anträda vägen, då hertig d Armagnac ropade med en ton sf vresigt lynne: E(t ögonblick, min gosse, ett ögonblick. Man :kan icke resa uti en dylik: utspökning.. Skulle men ieke säga att man satt på ditt hufvud en läderlapp? Vi skola taga bort denna gemena skinnlufva; ty det är nöd