Aftonbladet – 12 oktober 1861, sida 1

budskapet. Så snart han förlorat slottet ur sigte, skall han i något skogssnår bortkasta skinnen och det till hertigen af Bretagne bestämda brefvet samt söka sin räddning i flykten. Visserligen kan då icke gossen mer återkomma hit; men hertig Jacques skall naturligtvis tro alt barnet blifvit uppspappadt af konungens folk och att han undergått samma öde som de andra budbärarne, hvilka utgått från Carlot. eMen hvad skall den stackars oerfarne gossen taga sig till, om han blifver öfverlemnad åt sig sjelf och du vägrar att taga vård om honom? frågade enkan med outsäglig oro. ; Vid denna fråga höjde Jacques på axlarnå. (På min ärat, svarade han, måste man af två onda ting välja det minsta. Det tillhör dig att bestämma. Om jag kan göra något för Hugo, så kan du räkna på mig. Men detta är endast med ett uttryckligt vilkor: om vi mötas någonstädes utom detta hus, så måste Hugo lät a att vara för mig alldeles främmande. Derpå vände han sig till barnet och fortfor: Kom ihåg noga hvad jag nyss sade. För öfrigt lärer väl hertigen at Nemours snart råga sitt olycksmått och icke mera kunna räkna på konungens skonsamhet. Då han yttrafie dessa ord höll han sina ögon några ögonblick lyftade mot höjden, och tillade-med låg röst och likasom han talat vid sig sjelf: tHertig d Armagnac! jag ser redan en röd ring teckna sig omkring din hals.tt Men sedan sänkte han hastigt sina blickar till enkan och de båda faderlösa och mumlade, under det han lade ett finger på sin mun: , Tyst, tyst! Jag har kanske redan sagt för mycket.