Aftonbladet – 12 oktober 1861, sida 1

I dag väntade han med liflig otålighet systerns återkomst. Också blef han högehgen glad när han, såg henne med de tvenne barnen inträda i rummet. Men då enkan, under en ström af tårar, hade berättat honom den fara, som hotade hennes ende son — liuru mörknade icke hastigt hans ansigte! Hon besvor sin broder att medtaga barnet och rycka det ur hertigens händer, för hvilkens vrede hon icke fruktade att utsätta csig. Coittier kunde vara omkring 40 år. Hans växt var hög och vördnadsbjudande. Hans krökta örnnäsa och hans svarta och lifliga ögon gålvo åt hans ansigte ett eget uttryck och tilikännagåfvo själsstyrka och förstånd. Hans svarta och krusiga hår var gömdt under en slags tätt åtsittande hufvudbonad af läder, som betäckte halsen och blott lemnade ansigtet synligt. Utan att med ett enda ord afbryta sin systers berättelse lemnade han fritt lopp åt hennes pratsamhet och lyssnade på henne med ett orubbligt tålamod. När hon hade slutat, öfvertänkte hanett ögonblick och tillkännagaf med hufvudet ett icke otvetfdigt uttryck af sitt ogillande. cOm hertigen, sade han, Sicke har annan afsigt än den han tillkännagifvit, inser jag icke den stora fara för Hugo, som kan följa af denna beskickning. Det vore en annan sak om denna öppna beskickning kunde tjena som täckmantel för en annan, hemlig och brottslig. Men om vi äfven aniaga delta, skulle det vara likaså oförsigtigt som farligt för Hugo att fly häritrån och för dig att stanna qvar. Hertigen är mäktig och alltför hämdgirig för att du skulle kunna hopfo att uthärda hans vrede. Se här mitt råd. ugo måste synas godvilligt foga sig efter hertigens vilja och åtaga sig det anbefallda