Aftonbladet – 11 oktober 1861, sida 1

skell, om an ul en del biott såsom demonstration, i afsigt att hota England med en preussiskt-fransk allians, och följaktligen, för händelsen af ett krig, med en vådlig isolering. För att rätt fatta den närvarande ställningen fårman icke förbise denna egendomliga pressmanöver. Bjertast framträder den uti en artikel i de i Halle utkommande Preussische Jahrbächer?. Denna tidskrift, som redigeras af den talangfulle och karaktersfaste filosofen professor Haym, är att anse såsom det gammal-liberala partiets organ, och den hade, likasom ?Kölnische Zeitung? och andra dylika blad, inskrifvit den engelska alliansen på sina fanor, samt sedermera icke låtit förmå sig att frångå denna politik, hvarken genom den obehagliga Macdonaldska tvisten eller genom de grofheter mot Preussen som pläga förekomma i Times. I detta förhållande har nu inträdt en synbar förändring. Den nämnda uppsatsen i Preussische Jahrbicher framhåller först kontrasten mellan den franska politikens framgångar å ena, och Englands diplomatiska nederlag och motgångar å andra sidan, samt öfvergår derpå till förhållandena mellan England och Frankrike. Det medgifves att England hsde fog till klagan öfver Preussens förhållande under Krimkriget. Men vid italienska krigets utbrott hade förhållandena i Preussen förändrat sig. Preussen ställde sig obetingadt till Englands förfogande för hvilket st g som helst emot Fråvkriket England lät kriget i Italien ha sin gång; men det oaktadt var Preussen beslutet, att, om än det måste handla på egen hand, icke tillåta att Österrikes ställning tillintetgjordes och att en fransk supremati finge uppkomma. England. uppbjöd, i förening med Frankrike, alla föreställmngar för att återhåila Preussen och förklarade dessutom officielt i Paris, att det, för händelsen af att krig mellan Preussen och Frankrike, ämnade lika litet lägga något hinder i vägen för franska flottans operationer i Östeisjön och Nordsjön som i Adriatiska hafvet. Villafransafreden, heter det vidare i artikeln (hvars hufvudsakliga innehåll jag blot resumerar), afslöts af Österrike i medveten fiendtlig afsigt mot Preussen och under de för vårt land mest ofördelaktiga vilkor. Detta var den tack Preussen fick derföre att det genom sitt uppträdande räddat Venetien åt Österrike. Och likväl ville Preussen försona England och Österrike med hvarandra för att i förening med dem kunna uppträda emot Frankrikes planer. Men då Preussen i Savoyerfrågan ville göra front, så gaf England Preussen tillkänna, att det med anledning af denna fråga icke ville börja något krig. De olika åsigterna rörande tilldragelserna i Italien föranledde derpå meningsstrider mellan London och Berlin. Då man i Preussen ansåg sig, på rund af sammankomsten i Coblenz mellan H v. Schleinitz och lord John Russell, kunna hysa goda förhoppningar om åvägabringandet af en öfverenskommelse med England, så förklarade derewmot Daily Newst och Timest i bittra artiklar, att Ehgland alldeles icke hade för afsigt att ingå något aftal med Preussen. Under det England i allo gillade Preussens bemödanden att försona sig med Österrike, och under det lord John Russell i sina depescher mer än en gång uttryckte att blott Österrike tillsammans kunde bilda en verksam motvigt mot Frankrike, uppretage det venetianarne till affall och uppmanade Preussen att i Wien understödja framställningarne om Venetiens afträdande. Derpå följde det hiskliga väsendet öfver den engelske grälmakaren (kapten Macedanold). De engelska tidningarne jemförde det preussiszsa regeringssättet med Neapels, och lord John var älskvärd nog att, beklaga preussiska folket, att det lefde under så bedröfliga lagar.2 Framställningen öfvergår derefter till förhållandena till Danmark och söker ådagalägga, att Preussen ingalunda haft att glädja sig åt Englands anderstöd vid den at England öfvertagna medlarerollen. Men kronan på denna politik blef förslaget att förmäla den engelske tronföljaren med dottern till den danske protokoll-prinsen. Det förklaras att England dervid nu och för all framtid träder på Tysklands fiendirs sida, och att den moraliska grundvalen för en allians mellan Tyskland och England blifvit senom det danska giftermålet tillintetejord. enna Envglands hållning gör det till en pligt för Preussen, att söka anura förbindelser, hvilka åtminstone i någon mån fästade afseende på dess intressen. :Z a Det visas vidare, i afseende på underhandlingarne med Osterrike, att försöket att åstadkomma en allians med denna makt misslyckats. Ministöroch systemförändringen i Wien blef utan ringaste inflytande på Österrikes hållning, specielt älven med afseende på Preussen. Preussens alsigt, att genom en försoning med Österrike åstadkomma endrägt bland de tyska staterna och samla deras militära krafter, var derigenom; tillintetgjord och det program för sin utrikespolitik, som Preussen uppställt efter Villafranca-freden, förfallet. England hade tagit parti för Danmark emot Preussen, Österrike för staterna afandra rangen mot Preussen. Hr v. Schleinitz, hvars program gått om intet, måste afträda. Slutligen söker tidskriften visa, hvilka ansträngningar Frankrike gjort för att närma sig Preussen, och huruledes det för detta ändamål förbisett uppenbart tillbakasättande, ja till och med uppenbara förolämpnin-gar. En försoning med Frankrike skulle: derföre öfverensstämma med den förhanden: varande situationen. Såsom grundval för: densamma betecknas Baden-Baden-program: met, som innehöll att icke on fotsbredd tysk jord skall tillspillogitvas. Artikeln påstår sig åcergifva grefve Bernstorffs program, och dess framträdande sam-tidigt med Compiegne-mötet är säkerligen a. fö RTR CFITIR CE FSRHG SS PY NRSNEEES PN