Aftonbladet – 10 oktober 1861, sida 1

cHvad är detta? Jag måste betrakta det i dagsljuset. : Han närmade sig det med galler försedda fönstret och återtog med förvånad ton: CNi kan aldrig gissa, mamma, hvad jag håller i handen. Det lefver icke mer. Det är tre döda harar. Så höptörkade och lätta de äro! Jag skulle vilja veta huru och Hvarföre de kommit hit. Känn, de väga nästan ingentiog. Det är blott ben och skinn. Säkert hafva de dött af hunger. : Stackars djur! mumlade Toinette med en medlidsam ton, under det hön vågade stryka med handen på en af hararna. Hvad de måste hafva lidit, och så länge, innan döden gjorde slut på deras lidande! Huru många gånger de sprungit mot fönstret, utan att räcka det. Min Gud! Hvarföre hafva vi icke förr och ofta rengjort detta hvälf? O! jag kan ej säga med hvilken smärta jag tänker på dessa fattiga djurs öde. Visserligen, återtog Hugo, lika rörd som hans syster, förorsakar hungern plågor, men törsten ännu mer. Jag skulle mycket heldre vilja mottaga en dugtig värjstöt genom bjertat, än dö af hunger och törst. eDen sista vintern, tillade modreti, Char varit ovanligt lång och kall och de till åtföljd åf mycken snö. Utan tvifvel håfva dessa stackars djur då sökt ett skydd i detta hvalf, hvarifrån de ej kuönåt komma ut. tSkinnen kunna på sin höjd duga till något, återtog Hugo, sedan han ånyo undersökt qvarlefvorna af de fre olyckliga djuren. Vet ni hvad, filla måmma, jag skäll Kasta dem genom fönstret ut i slottsträdgården, der jag skall gå och taga dem, utan alt någon märker det. Ty vi måste väl hafva någon ersällning för den fruktan de förorsakat Mitt barn, du vet inte hvad du säger inföll modren. Har du glömt att kerögen,