Aftonbladet – 9 oktober 1861, sida 3

KUVUEL USAS LR OPIGEE SJ S BARER MGEER TEE Ae SERREEE tapeln Lund, som ej hade någonting af vit att förmäla. Stadsfiskal Jonsson i egenskap afallmän åklagare yrkade ansvar å, Westerberg derföre att har en oakts:m et vid körande vållat barnet öd. Barnets fader, derpå tillspord om sina ansvar: påståenden, yrkade ej annat ansvar än att We sterberg måtte kännas skyldig ersätta honor kostnaderna för barnets Legratning med 45 rd och dessutom betala -hans inställelse för rätt: med 2 rdr för hvarje dag. Drängen Westerber; bestred dessa ersättningspåståenden, viljande gifva så mycket, och anmärkte hvad kostnadern för begrafningen anginge; att de sannolikt kunnat uppgå till mer än 15 rdr. Om Jonsso: ställt till Poe förklarade Westerberg, så vor W. väl ej skyldig betala detsamma. Efter nå sra prutningar å ömse sidor, gick Westerber slutligen in på att i ett för allt betala 35; rd: hvarefter parterna öfverlemnade målet till don stols pröfning och kommer utslag att afkunna nästa måndag. — Qvinspersonen Amalia Sofia Svensson, föd i Carlskrona, stod i måndags inför rådhusrätten i:de afdelning, häktad och tilltalad för tillgrepp a I skålp. ister, värderade till 2 rdr rmt. Af-den berättelse Svensson afgaf. om sina lei nadsöden inhemtades, att hon i sin ungdom ur dergått bestraffning två gånger för snatteri ti! högst obetydligt värde. Sedan dömdee hon 184 för första resan stöld, då hon tillgripit effekte till värde af 2 rdr-12 sk. bko. Bestraffning fö andra resan undergick hon derpå 1844, då till reppet hade något högre värde, och 1849 döm des hon slutligen för tredje resan stöld, då ho: vid mognare år erhöll en ordentlig risbastu 30 par, undergick uppenbar kyrkoplikt samt döm des till korrektionshns på lifstiden. Derifrår befriades hon af kunglig nåd 1852, då hon gift: sig med en timmerman, och sedan höll hon fing rarna till 1859, då hon ånyo i lägreinstans döm des för fjerde resan stöld att fortsätta sitt påbe gynta lifstidsarbete, hvarifrån hon dock befria des genom hofrättens utslag. Hon lefde sedar tillsammans med Sin man och allt gick bra till hon för några dagar sedan från landet ankon hit till: Stockholm, der hon gick omkring p Munkbron. De fyra. markerna istergvoro nu för modligen för frestande att se och icke röra, hvar före hon stoppade dem i en medhafd korg oc gick sin väg. Maålseganden hustru Flodin, som har stånd vic Munkbron, berättade nu vidare om isterbundten öden ungefär följande: Flodin hade stått vi sitt stånd och isterbundten hade legat bredvi: henne på bordet; men ett ögonllick tittade hor bort, och då hon åter såg sig om, varisterbund ten borta. Hon vände sig då till närmaste grannt och frågade: Har du sett min isterbundt? Hvarå grannen svarade: Nej, samt frågade tillbaka: a du sett min skinka? Under utbytande a dessa frågor framkom en flicka till ståndet och utpekade Svensson, hvilken gått upp åt Lilla Nygatan, såsom varande den som sannolikt ta git isterbundten. Flickan, som på afstånd märk: tillgreppet, hade tillsagt der utanför krigskolle an posterande soldaten att hålla ögonen pi vensson,; medan hon sprang ner till Flodin och underrättade henne om sin misstanke. Flodir skyndade nu efter och upphann Svensson samt tillsade henne att taga fram isterbundten, hvil ket Svensson dock nekade att göra. Men Flo din lät sig dermedej afspisa, utan öppnade sjel Svenssons korg — och deri låg nu verkligen hen nes: isterbundt. Hon kände precist isen den Svensson ville då i godo uppgöra saken och fick f en henne åtföljande ge låna en silfver riksdaler för att betala den; men under denn: uppgörelse, som tillstyrktes af flera tillstädes kommande personer, anlände en poliskonstapei ävilken, efter vunnen upplysning om hvad son vasserat, satte sig emot all uppgörelse :annorstö les äpginför polisen. Isterbundten kom således : polisens händer, der Flodin slutligen fick iger len. Flodin tillade inför rätten, att hon ej vela. tälla till något spektakel om Svensson godvil igt följt henne till ståndet och der bedt henne om förlåtelse. Svensson, nu tillspord, påstod sig ha köpt ister sundten af Flodin. HNvarvid ord föranden an närkte det osannolika i den historien, ty isåda ändelse hade Svensson sannolikt ej visat sig si ilig, som hon gjorde; att betala den för andr: sängen. Härtill genmälde Svensson, att dett: kett derföre att Flodin kom efter henne och höl väsen samt ställde till folkskockning. Flodin meddelade vidare, att då Svensson kon n på vaktkontoret, hade hon, för att beveka po isen till skonsamhet, uppgifvit att hon hadety: mä barn här i staden att försörja. Med anled iing häraf sökte polisen också attpå anvisadt ställ ör sig förvissad om sanningen af denna upp äft, men dervid kom man underfund med at Svensson ej hade några KL barn, utan att dt ar hennes svägerskas. Målet uppsköts. — Vid rådhusrättens afdelning för tullmål bh. dag förekommit åtskilliga mål, angående be lag-å smuggelgods, verkställda å från utrike: irter ankomne ångfartyg, bland andra ångbåtet Justaf IT-Adolf. Vi:återkommia i morgon til rågra närmare uppgifter härom. — Allmönna åklagarens af ossförutikorthet omörmälda slutpåstående i målet mot den för qvacksalfveri anklagade liktornsoperatrisen! SvanbäckMeyer lyder fullständigt sålunda: Af handlingarne inhemtas, att fru SvanbäckMeyer den 23 sistlidne Febrnari vid förhör inför ådhusrätten fritt och otvunget erkänt, alt hon, IA Westerberg i slutet af Juli månad 1860 första Sogn besökt henne, genast bemärkt, att Wcsterberg haft underläppen svårt angripen af kräftår, som derå varit utbredt i form af en köttbeäggning, såsom en tunga med varblemmor och wita kanter, samt företett ett så förstördt utse nde, att flera personer: hvilka hos SvanbäckVeyer vid tillfället innevarit, genast aflägsnöt ig; samt att Svanbäck-Meyer, föratt ej skrämma Westerberg, icke upplyst honom om verkliga bekaffenheten af hans åkomma, utan benämnt lensamma skroffel-ref-orm. Af denna Svanbäck-Meyers bekännelse ärtydligt ;ch uppenbart det hon insett och från första börjar haft sig bekant beskaffenheten af Westerbergs å komma, hvadan och då Svanbäck-Meijer måste antagas känna, det hennes mot åkomman begagnadt medel. bestående utaf dels en sammanblandning a fisklefverolja och terpentinolja samt dels en blyhaltig salfva, icke kunnat på ringaste vis lindra 4n mindre bota åkomman, är uppenbart att Svanbäck-Meyer med bedrägliga löften och förespeg!ingar lockat Westerberg att fortfarande begagna hennes s. k. läkemedel, ehuru hon, -— som väl ej lärer kunna bestrida sig ega kunskap om et kräftsårs natur och att detsamma. ej kan botas genom yttre pålagda medel, helst af sådan beskaffenhet som de i förevarande fall begaghade. — afvetat de olyckliga följderna deraf för Westerberg. r Hvilka följder Svanbäck-Meijers lättsinniga, att icke ge hjertlösa förfarande att för egen vinning skull under ett i alft års tid up pehålla Westerberg med löften om hans återställande till helsan medfört, upplyses af hr professorn och riddaren Santessons skriftliga anföranden, genom hvilka inhemtss, att SvanbäckMeijer genom den af det fortsatta qvacksalfvcriet vållade tidsutdräot och uppskof med hvarje