Aftonbladet – 9 oktober 1861, sida 2

LAVINIA. AF FÖRFATTAREN TILL bORTOR A37ONIO. O, signor Paolo!4 sade Clara i ett utrott af plågsam och oförstäld öfver askning; säkert kan det ej vara ert verkliga allvar att lemna oss? Lavinia sade intet, men all färg hade flytt från hennes kind. sDet kar hända att jag reser. Det är ännu icke riktigt bestämdi, sade Paolo med osäker och upprörd stämma. Mitt gvarstannande eller min resa kommer att bero på — miss Lavidia. : 7På mig?4 utropade Lavinia, hastigt uppsprittande. S Ja, på er4, fortfor Paolo, Rvars röst nu hade återfått fullkomlig säkerhet. Jag har en bön att göra, på hvars uppfyllande vida mer än mitt qvardröjande eller min resa kommer att bero — jag menar hela mitt lifs lycka eller olycka! Lavinia, min bön är djerf, och dock gör jag des af ödmjukaste hjerta. ; : pg Under det han sade desta sjönk han ned på sina knän och slöt båda hennes händer i sin. Lavinia, vill du försöka att göra mig värdig dig genom den outsägliga lyekan a.t få ega dig till min följeslagerska genom hela lifvet? — Öfverväldigad af stridiga känslor och med sina ögon bortvända för att ej möta hans bönfallande blickar, sade Lavinia med bruten stämma: Jag ber er, signor Paolo, skona mig — det är omöjligt — ni vet icke — ?Jag vetX, sade Paolo eldigt, fatt en förJan hun — 229, 230 och 0 4—200, 202 h ok