Aftonbladet – 9 oktober 1861, sida 2

(Insändt.) Katekesutanläsningen. Ser till, att I förakten ingen af dessa småv, Math. 48: 40. När han, som var verldens ljus, och som kom för att saliggöra alla folk, talade ofvanstående ord, så gaf han tillkänna, att barnen, dessa himmelens älsklingar icke blott borde äras och hållas i helgd, utan äfven så vårdas, att de under vandringen uppnå det högsta jordiska ändamålet: sinnets utbildning till kunskap och dygd. Ty hvad kan vara vigtigare för menniskan än . det, som gör henne till menniska, anlagens utveckling i förståndets ljus, i hjertats förädling? En af forntidens vise, Plato, ehuru ej bestrålad af kristendomens ljus, skattade dock dygden så högt, att han påstod, att hon ingalunda kan bibringas en menniska blott genom lärdom, eller blott genom förmaning, utan att hon är en gudomlig gåfva, som kommer ofvanefter. Det rike, som obekant för den vise hedningen, af en egen hand planterades på jorden, till de dödligas frälsning och salighet, har här ingen skönare .symbol än barnet, det för verlden ringa, men dock för verlden dyrbaraste. Derföre är barnet så heligt, så Gud kärt, atthan till dess beskydd utser sina englar. Math. 18:10. Han uppenbarar för de svaga, de ringa, de omyndiga det som är doldt för de visa och förståndiga, 1 Cor. 1: 26—29.Det gudomliga sänker sig ner för att möta och omfatta det menskliga, för att upplåta gudaktighetens hemligheter för de enfaldiga, och derigenom tillkännagifva det möjliga förhållandet emellan begge. Gud i kristo är hufyudiden i, är summan och kärnan af all vår kristendom. Kristendomen är ett ljus, som gör den vise from. den fromme vis. , Få mig, säger Lactantius, fen ond och arg menniska, och jag vill, genom guds ords kraft. öra henne saktmodig såsom ett lam; gif mig en drinkare, och han skall skämmas och ändra sig; gif mig en bedröfvad, och ordet skall göra honom glad en oförnöjd, och det skall ställa honom tillfreds. Frågan, om vigtef och angelägenheten af de på lifvets bana först inträdandenienniskooch medborgare-ämnenas utbildning pt hvad. de i mognadens år kunna och böra blifva för menskligheten, för staten, för sig sjelfyå, bör således icke i ett samhälle, der under, årtusende kristendomen varit predikad och sedan reformationen framställd såsom enallt genomträngande och förnyande kraft, finna mer ett svar. Den fråga, som nu är å bane; omfattar ock endast sättet för meddelandet af första kristendomsundervisningen, för att göra denna undervisning så fruktbärande för förstånd och hjerta som kristendomen fordrar. 2 Då protestantismens hufvudid är att obehindradt af allt menskligt tvång söka ljuseti ordet, så leder detta sökande till ett oupphörligt framåtskridande. Antager man, enligt historiens vittnesbörd, menniskoslägtets tillväxt, så att den ene generationen måste vara den andres uppfostrare, och att all närvarande bildning måste utveckla sig ur en Rh och i sin ordning förbereda en efterföljande, så synes det oförenligt med kristendomens lif och anda att göra barnauppfostran, denna den vigtigaste länk i det menskliga slägtets utvecklingskedja, stationär, d. ti. lika från tidehvarf till tidehvarf. f Inom vårt land inträder från nu ett nytt tidskifte, hvars omfång och verkan ingen i förhand kan känna; men hvad som ligger för en dag är, att detta skifte med sin proklamerade religionsfrihet, allvarligt uppmanar fill ett: gif akt, en hvar, som bär förfädrens dyra tro i ett heligt, oförgängligt minne: uppmanar fäder, mödrar, mälsmän, lärare att se till, att ordet, som läres och förkunnas i hemmet och i skolan, icke stannar som ett ljud i örat, som en lexa 1 minnet, och som ett tomt och kallt begrepp i förståndet. Väcker ordet en flyktig rörelse i hjertat blott och icke kraft till ett allvarligt och fortfarande bemödande, att under afsky för lättsinne och lögnens förförelse, lefva och handla i öfverensstämmelse med ordets gudomliga föreskrifter, så är hela undervisningen förfelad och endast en andeqväfvande bokstafslära. Vid fråga om, huru denna undervisning bör bestridas, så att barnet, om det ock icke fattar, dock i någon mån från första början anar skilnaden emellan naturens ljus och uppenbarelsens ljus emellan den falska och sanna andligheten skilnaden emellan de frommaste menniskoord och de eviga lifsens ord, är det af nöden attefterforska, huru och af hvad orsak utanläsning i religiösa ämnen tagit sin början, huru hon under tidernas lopp vuxit i omlån huru hon synnerligen från den tid, då nya katekesen inom vårt land tog sitt inträde i hemmet och i skolan, en tid, som kan räknas till en epok inom det kära fäderneslandet, allt mer och mer tilltagit, samt om den nya katekesen med sin utanläsningsfordran åstadkommit inom det enskilda och allmänna lifvet det gagn, den nåd och välsignelse som man allestädes röner af en lefvande OR med sin säkra, ofelbara, helgande raft. I ett evangeliskt-lutherskt land, sådant som vårt, är det af vigt, vid en öfverhängande fara, att till handledning i brydsamma förhållanden följa honom i spåren, som löste bibelordet från de kedjor, med hvilka mörker och vantro under århundraden belagt detsamma. Hvad som bland alla reformatoriska företag ee orER st AE DATORER —