Aftonbladet – 9 oktober 1861, sida 2

dom af dig, hvilken jag här på mina knän ber att få frigöra dig ilrån, står som :ett hinder emellan oss båda. Lavinia, jag bönfaller att du må tillåta mig stå fast vid min gamla, kära öfvertygelse, utan afsecnde på hvad andra må tänka. Den upprinner oke hos mig i denna stund och med afseende på detta förhållande. För länge; länge sedan hörde du mig säga, att förljenst eller straffbarhet voro helt och hållet personliga, och att öfverflyttandet af ära eller vant eder på dem som sjelfva gjort ntet för att förtjena dem, ver höjden af orimlighet i mina ögon. Rätt eller orätt — så tänker jag nu hvad jag tänkte då. -O, Lavinia, Lavinia! uppofira ej ett älskande hjerta för hvad som endast är en falsk åsigt al ÖR Lita der, att hela mitt lif skall förflyta med att evisa dig det höga värde som jag fäster vid den gåfva hvarom jag bönfaller hos dig.4 Lavinias enda svar var att utbryta i den häftigaste gråt. Och nu förenade Thornton och hans maka (som med innenig rörelse bevittnat detta samtal) sina böner med Paolos. Striden var lång och ihärdig, men kärleken segrade till slut, och från den dagen blef också Paolo en af villans invånare. Vid slutet af December lemnade hela sällskapet Scatari för att resa till Turin, der Salvator och Clelia länge hade väntat dem. Det var i Piemonts hufvudstad som den dubbla vigseln mellan Paolo och Lavinia samt Salvator och Clelia egde rum på samma dåg och i samma kyrka. På detta sätt blef således Salvators önskan om sin egen och sin väns bröllopsdag uppfylld; och dermed är äfven vårt värf slutadt, till deras belåtenhet åtminstone, som älska en gad upplösnng. En berättelse, som slutar med tre giftermål, bör uppväga tre vaudeviller,