Aftonbladet – 9 oktober 1861, sida 1

APR a SN AN ND RET ERE FYDENEAYESO EKENS STOCKHOLM den 9 Okt. I Paris råder för ögonblicket ett visst politiskt lif, framkalladt genom konungens af Preussen besök i Compiegne, hvilket, såsom man af dagens telegram: erfar, i England väckt en högst oangenäm sensation och gifvit anledning till skarpa utgjutelser inom den engelska pressen. Uti de politiska kretsarne i Paris sysselsatte man sig dagarne närmast före mötet hufvudsakligen med den förut omtalade artikeln uti Journal des Debats, i atseende på hvilken den officiösa pressen iakttagit en betecknande tystnad. Det vill emellertid synas som skulle korrespondenterna till Journal des Debats varit mindre väl underrättade i afseende på Preussens erkännande af konungariket Italien, ty Öpinione bebådar en artikelserie, som med stöd af depescher, som blifvit vexlade mellan kabingtterna i Turin och Berlin, skall äådagalägga, at: Preussens dröjsmål i detta hänseende måste tillskrifvas motiver, som snarare antyda ett erkännande af Italien inom en viss tid och under vissa förutsättningar, än en bestämd vägran att erkänna konungariket innan det blifvit fullständigt konstitueradt. I ett af sina sednast hitkomna nummer framhåller Journal des Debats uti en ny artikel nödvändigheten af den italienska frågans snara och definitiva lösning. Författaren utgår ifrån Frans U:dres och päåfvens OR emot beskyllningen för delaktiget i den neapolitanska uppresningen, och förklarar sig, af aktning för de hårda pröfningar båda genomgått och ännu genomgå, icke vilja, hvad deras personer angår, motsäga dem i denna punkt. Men han visar, att Frans II:dres återinsättande på sina fäders tron utgör det sista hoppet för påfvens verldsliga makt, och frågar derpå om det rimligen låter tänka sig, att den heliga stolen, sålänge som den utöfvar någon politisk makt i Rom, icke skulle betjena sig deraf för att lägga tvång på dem hvilka söka förebygga tillintetgörelsen af berörde makt. Det hänvisas i detta afseende på den helige fadrens bekanta profetia vid Frans II:dres systers förmälning med Carl af Toscana, såsom synnerligt egnad att sporra Bourbonisterna till förnyade ansträngningar. Derpå framhållas italienarnes enhetssträfvanden — det behöfs blott visa dem Rom i perspektiv, för att komma hvarje skymt af tvedrägt aft försvinna och att framkalla den samverkan, hvartill man förgäfves söker frånkänna dem förmågan — och de försäkras om segern, Xänskönt Italiens sak har emot sig en koalition och en mängd fördomar.4 Artikeln slutar med följande betydelsefulla ord: Men oär nu profvet inom den närmaste framtiden har fallit ut till heder för Italien, när dess fienders vanmakt tydligen blifvit bevisad, när det blir tusen gånger mera ögonskenligt, att dessa endast förmå framkalla blodiga och resultatlösa oroligheter, är ej tiden då inne ati medgifva Italien den lösning, som beständigt synes nära och likväl icke kommer närmare; att räcka priset åt det nationella parti, som icke blott är oafhängighetens och frihetens, uten ock ordningens parti? Huru länge skall Italien, ännu suknande hufvudstad, vara tvunget att upprepa S:t Denis mirakel? Bit mirakel kan cj räcka i evighet; S:t Denis gick blott vid pass en timme utan hufvud; Italien har nu gjort detsamma öfver ett år. Att af detta land fordra ett jemt fortsatt mirakel är att begära mer än hvad äfven de största helgon varit i stånd att åstadkomma.