Aftonbladet – 7 oktober 1861, sida 2

Paolo var stundens hjelte — medelpunk-ten för allas ietresse och nyfikenhet. Ham måste nu åter berätta huruledes han blef sårad och förlorade sin arn; han måste tale om sin sjukdom i Paris, beskrifva Prospers familj, all den ömhet han af den åtnjöt, oeh förklara orsaken till sitt teslut att resa till Krim — ett kinkigt ämne, och hvarvid damerpas närvaro tvang honom till någon förbehållsamhet. Härefter kom mr Aveling med sin aldrig tillfredsställda nygirighet rörande Rom, ofta afbruten af Thorntons frågor, om någon punkt af Paolos törflutna lif, angående hvilket den. goda , engelsmannens. nyfikenhet ej så lätt var tillfredsställd. Hon, som borde: haft mest att fråga, hade: dock minst att säga: Lavinia.: var mycket tyst, och det ringa hon talade hade intet: afseende på den förflutna tiden; — tvärtom,, aktade hon gig noga för hvarje hänsyftning: derpå. Hon uttryckte sin glädje öfver att: Clelia var så nära och talade .om sin glädje: att få återse henne. Ehuru Paolos och Lavinias sätt emot hvarandra småningom hade: blifvit temligen vänskapligt och obesvi adt, låg dock en skugga af tvång och förbehållsamhet deröfver.--Hennes blickar hvilade uIdrig på honom, lika litet som Fans på henne, med detta djupa, innerliga uttryck :om genomtränger ytan — bådas bliesar halkade lätt förbi hvarandra, liksom hade: de varit på sin vakt på ömse håll. Den förändring som föga mer än ett år: hade åstadkommit i der s yttre varelse — en förändring som blef ännu mer påfallande senom Paolos militäriska drägt och Lavinias klädsel som barmhertighetssyster — kunde redan till en viss .rad hafva förklarat — om ifven intet annat skäl hade: funnits. — den svårighet de måste känna-vid att åter komma i sin fordna, förtroliga bekantskap.