Aftonbladet – 7 oktober 1861, sida 2

dan deras ömsesidiga meddelanden hade slutat; men jag glömde att du ej är någon ryttare. Jag sitter rätt bra till häst numera, svarade Paolo och rodnade. Jag har betalt mina lärpenningar rätt dyrt. 4Men är du bara säker på att det ej skall trötta dig för mycket? fortfor Thornton. Fullkomligt — jag anser mig numera vara alldeles återställd. SVägen — om man ens kan kalla det väg — är så afskyvärdt dålig att ingen vagn kan gå fram; men vi kunna rida så långsamt vi behaga. Jag vet att min hustru ej blir nöjd om du ej genast kommer och helsar på oss. Hvad säger du om jag i morgon klockan tio skulle komma och hemta dig? Passar denna timma för dig? Jag skall sedan följa dig hit igen på aftonen. Jag ser att jag alltid är dömd att förorsaka dig besvär, sade Paolo. sBesvär! upprepade Mortimer. Detta är ett ord, som icke duger mellan mig och dig, Jag ämnar nu åter inträda i alla mina rättigheter som Mentor, min bäste Telema-chus, det vill jag förbereda dig på.4 Och med denna vänliga hotelse aflägsnade sig Mortimer. Denna natt sof Paolo Ci en enda blund, och vi skulle tryggt vilja våga en dryg summa på att hans ögon ej voro det enda par inöm hundra mils omkrets, som ihärdigt vägrade att sluta sig i slummer. ed militärisk precision var Thornton vid fälthospitalet klockan tio följande morgon; Paolo satt inom ett ögonblick i sadeln och så hegålvo de sig af. Vägen var förfärlig, men Paolo märkte det ej — laudskapet var herrligt, han var blind derför — Thornton talade — han var döf för hved derne sade. Syn, hörsel; känslor, allt var upptaget af