Aftonbladet – 5 oktober 1861, sida 2

emellanåt ilade en qvinlig gestalt, gråklädd och med ett band tvers öfver axlarna med orden: YScutari lasarett broderade derpå, genom skaran; hon var stadd i något barmhertighetsverk och alla gåfvo rum; alla mössor lyftes af och tacksamma blickar följde henne, liksom hade hon varit en vördad drottning. Vi mäste fästa läsarens uppmärksamhet vid en grupp bland den hvimlande skaran. En vacker ung man, mycket blek, hvars kolsvarta hår var tätt afklippt, låg på knä framför en bänk och ritade på ett stort pappersblad. Ehuru in en vindflägt rörde sig, låg hans släpmössa på pappereis ena hön och en sten på det a: dre, för u t detskulle ligga stadigt. Detpiemontesisku infonteriets grå kapott var kastad öfver ha xlar, liksom en kappa, m ed ärmarna löst bängunde åt ryggen. Under det han ritade, samtalade han med en vacker ung flicka med ett allvarligt och värdigt utseende, trots den tarfliga drägten och hennes sysselsättning, som för ögonblicket bestod uti att stoppa en strumpa. Hennes sydländska härkomst kunde tydligt skönjas af det korpsvarta håret, de mörka ögonen och den ljufva, olivfärgade hyn. En tredje person tog då och då del i samtalet och sällan utan att gifva det en anstrykning af munterhet. Denne tredje person var en liten man i de sardinska bersaglieris korta grå kappa och med er d.n allralängsta och löjligaste, randiga bomullsmös-a, hvars tofs oupphörligt slängde hit och dit till följd af sin egares snabba och oupphörliga rörelser och. vändningar. Denne lille bersaglieris sysselsättning tycktes bestå uti att marschera hvarf ;å hvarf kring bänken, svängande en lång käpp och sjungande då han icke talade? Su, da bravi, figliuoli, cotaggio Che fra i sassi Sarriva alla gloria. Ja, sade Clelia, det är som jag sade dig. Han kom ombord på vår ångbåt i Lvor 0 och skulle resa till Balaklava.